Natten då juden skulle skjutas

CLAES WAHLIN ser Marguerite Duras pröva vår verklighetsuppfattning

helskärm

Med Hundarna i Prag på Judiska Teatern vill regissör Pia Forsgren vända ut och in på den gamla vanliga verkligheten. Publiken leds ner i källaren och slussas in i salongen där gradängen lutar betänkligt bakåt. Halvliggande, som ska vi snart lyfta, kan vi se hur spelet inleds som en projektion; via en gigantisk spegel verkar ensemblen befinna sig orealistiskt långt borta. Och plötsligt rör sig golvet, gradängen stiger medan scenrummet träder fram bakom ridån.

Att inte riktigt veta var vi är någonstans hör till det centrala i Marguerite Duras Hundarna i Prag, en bearbetning av romanen Abahn Sabana David. Ett hus i vilken europeisk stad som helst, en jude ska avrättas i gryningen, hundarna ylar i parken och paniken sprider sig.

Sabana och David har kommit för att vakta juden Abahn, strax dyker ännu en jude upp, även han med namnet Abahn. En dov ljudmatta mullrar ständigt, på väggarna växlar svartvita återgivningar av gränser: taggtråd, murar eller listor över döda från koncentrationslägren. Replikerna, på en gång konkreta och abstrakta, fälls som i rena thrillern.

Vad som utspelas under denna natt är ett slags inre rannsakning, de båda judarna och Sabana rekapitulerar vad som egentligen har hänt mellan dem under den Gringo som håller staden i skräck. David, han som ska döda juden, sover och drömmer, men vaknar både bokstavligt och symboliskt upp, lär sig skaka av gamla definitioner av vad som är en människa.

Ensemblens exakthet i gester, tonfall och rörelser skapar en sällsam känsla av att allt äger rum just här, just nu. Agneta Ekmanners koncentrerade nervknippe Sabana, Björn Granaths desperata Abahn eller Niklas Eks utmejslade Abahn (den som ska skjutas), liksom Gorki Glaser-Müllers David är i denna sista natt innan allt kan ta slut, rent ljuvliga att lyssna till. Det är som om språket självt kunde rädda både dem och världen.

Men så lämnas det slutliga avgörandet därhän, publikgradängen sjunker ner i mörkret, ensemblen försvinner i höjden och världen är inte längre riktigt densamma.

Claes Wahlin