Lugn i Stormen

helskärm

Metoderna att äntra Shakespeares Stormen har varit åtskilliga under seklernas gång. I modern tid har feministiska läsningar försökt fokusera och förändra Mirandas konventionella kvinnoroll. Innan dess var det länge Caliban som tjänade som blickfång för politiska läsningar utifrån kolonialism och senare postkolonialism. Under 1980-talet var det populärt med att leka med fiktionen, myten att Prospero skulle vara Shakespeare själv accentuerade konstnären och skapandet. Utifrån den missuppfattningen har John Caird nu sjösatt pjäsen på Dramatens stora scen.

Med ekon av det elisabetanska teaterrummet finns det publik på scen och gott om bråte från skeppsbrottet i salongen, scenograf David Farleys bidrag till fiktionsbrotten. På scen möter vi Örjan Rambergs Prospero, klädd i Bergman-kofta med regihäfte i handen och pennan som trollspö. Stina Ekblads Ariel blir hans regiassistent och tungt faller Prosperos verser, med ett slags gravallvarligt andante som en pendang till den genomgående musiken av Beethoven. Konstnärsgeniet är vad som antas bo och verka på denna ö.

Det är nu inte den enda grundstöten (Shakespeare skrev inga dokudramer, han signerade inte ens sina pjäser), länge stävar scenerna fram i makligt ångbåtstempo eller går i kvav av den sceniska röran. Det är först när Per Mattssons vitsige Trinculo och Hans Klingas berusade Stefano snubblar över Jonas Karlssons Caliban som pjäsen lättar ankar. Dessvärre stöter den snart på grund igen, även om enstaka scener, som maskspelet (men som kunde ha utförts med större elegans), får lite vind i seglen. Oftast är det skådespelarna som räddar scenerna, Mattsson och Klinga bjuder god underhållning och Ekblad och Karlsson, som båda vet att ta scenen i besittning och ge kropp åt texten, erinrar med sina insatser om att detta, trots regin, är en utsökt pjäs. Ekblads textbehandling är en njutning i sig, en utdöende konst, men som också förvaltas av de redan nämnda. Och att Jonas Karlsson vinnlägger sig om den konsten inger hopp inför framtiden.

Detsamma kan dessvärre inte sägas om Dramaten, Shakespeare och Caird. Efter fiaskona med Trettondagsafton 2002, Muntra fruarna i Windsor 2009 och nu denna havererade Stormen, ska han ge sig på Romeo och Julia i vår. Det är hög tid att förpassa Caird tillbaka till sin egen ö och uppdra åt andra regissörer att försöka plocka ihop spillrorna efter Shakespeare han lämnar efter sig.

Claes Wahlin