Mormor gör uppror

helskärm

Anita Wall öppnar luckan med en smäll när hon kliver ut ur det i bokhyllan infällda skåpet. Redan där har hon med sig stora delar av publiken – de som hunnit bli fans av Kristina Lugns lakoniska skärpa och drastiska livsvisdomar så som de presenteras i sin avskalade form på hennes egen teater. Jag är också ett fan, om än lite mer svårflirtad. Ibland tycks det mig som att Lugns exceptionella formuleringsförmåga ställer sig i vägen, att det är lite för skarpt, snyggt och snitsigt.

Men – en kväll som denna, när Anita Wall skänker en lätt vimsig och en smula glamorös touch åt den typiskt lugnska kvinnan i övre medelåldern – visst charmas även jag. Denna monolog visar på det subversiva i sammanbrottet, inte minst som Anita Wall i sin gestaltning signalerar kvinna som alltid gjort det förväntade, fram till denna punkt, strax före jul då det inte längre går att hålla sig samman.

I stället flyter denna mormor och tjänsteman på det statliga Folkhälsoinstitutet ut i vidlyftiga fantasier om sin kollega Erik Broberg som hon planerar att bli förälskad i. Men Erik träder genom hennes huvud fram som en småskuren tråkmåns. Så klart, för den vildhet som bubblar i ordentliga Karin Stiltje handlar ju om annat. Om poeten inom henne, den hudlösa Solveig Fuskmocka som hon kvävde en gång, om den innersta hemligheten som man nog inte ska komma för nära, men som börjat pysa fram i sprickorna.

Det är ett upplösningstillstånd som pågår i Sören Brunes ofärdiga rum av spånskivor. Bara genom upplösandet av färdiga ramar kan man röra sig mot det väsentliga och ingen vet det som Kristina Lugn.

Det blir en ömsint föreställning om skrivande och liv, om mormorskap och uppror.

Jenny Aschenbrenner