Grotesker och klichéer

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om Dan Ekborg som Peer Gynt

helskärm

Efter drygt fyra timmar har Peer Gynt kommit till vägens slut. Då har Dan Ekborg stått på scenen så gott som hela tiden. Med auktoritet och absolut närvaro är hans Peer något av en ståupproll, fast med långt mindre komik än allvar.

Det är mannens svaghet, slughet, cynism och framför allt självhävdande som skärskådas i Peer Gynt. Kvinnans roll är marginell och handlar om att förföra och förstöra, eller troget vänta tills Han kommer hem från irrfärden genom 1800-talshistorien och världen.

För trettio år sedan alternerade Peer Gynt med Jösses flickor på Stadsteaterns stora scen. Än är teatern tydligen inte beredd att låta en kvinna regissera mandomsprovet. Lars Rudolfssons scenografi understryker snarare mansdramat. En raserad kupol (en bild på diktarhjärnan?) med genomgående musik av Buddy Guy, vars jazz man tydligen borde känna.

Diktarrollen lyfts fram från första stund. När Sonja Hejdemans sportiga mor Åse ska fås att tiga lyfter Dan Ekborg henne helt enkelt upp på skrivbordet. Därifrån får hon själv ta sig ner. Och samma repstump tyglar samlagsscenen mellan Peer och Maria Salomaas grönklädda hår av hin och sagoritten mot Soria Moria-slottet med mor Åse döende i sängen.

Fantasi och sexualitet binds ihop, men den kvinnliga är för Ibsen vederstygglig. Peer hånar Heggstad-brudens vuxna sexualitet och faller för den nykonfirmerade Solveigs jungfruliga renhet.

Det vore intressant att se en föreställning som reflekterar över kvinnorollerna. Rudolfsson ställer mest schabloner på scen, groteskt erotiska i sina utspel. Men Ann-Sofie Rases vitrockade landstingsläkare Solveig har en innerlighet som griper och som ger slutet en nödvändig tyngd.

Eva Stensons dårhusmonolog i vansinnestempo är en annan höjdpunkt, likaså Steve Kratz gravtal över mannen utan heder. Och med klirr i Systempåsen visar Thomas Roos elegant att kombinationen av fader Gynt och spriten är den Böjg som får Peer att väja.

Föreställningen är tveklöst för lång. Lika tveklöst är kvällen Dan Ekborgs. För trettio år sedan delade Keve Hjelm och Krister Henriksson på rollen. Dan Ekborg reder sig själv och han gör det med den äran!

Tove Ellefsen Lysander