Kärlek och maktspel

helskärm

Hur vill man ha det en ljum julikväll i Vadstena, med klosterruiner och medeltida kyrkor som fond? ”Shakespeare på Gräsgården”, den löst sammanhållna konstellation som med regissören Pontus Plaenge i spetsen i flera år spelat just Shakespeare framför Den heliga Birgittas gamla nunnekloster, har kommit det på spåren. Efter att förra året tagit ett lite djärvare grepp på dramat Troilus och Kressida och förlagt det i ett mentalsjukhus, där dårarna fick hallucinera fram hela den blodiga maktkampen, är man nu tillbaka i sammetscaperna men med ett lekfullt grepp om puffmössorna.

Som ni vill ha det är en av Shakespeares mer lättfotade komedier, utan allt för mycket krystat trassel kring krångliga avtal och skuldväxlar handlar det rätt och slätt om kärlek med lite maktspel i bakgrunden och mycket springande bland träden i skogen. Främst kärleken mellan unge Orlando och Rosalind, den ene förtryckt lillebror, den andra dotter till en landsförvisad hertig. Och eftersom det är Shakespeare måste de rymma till skogs och där mötas igen, utan att han känner igen henne. Hon är förklädd till pojke och blir hans vän, men utövar även i gosskläder en stark dragningskraft på honom.

Shakespeares rollfigurer envisas ofta in absurdum med att hålla fast vid sina förklädnader och snåriga lögner, inte minst i denna komedi. Men just här gör det att Shakespeares syn på livet som

teater, som rollspel och förställning, blir ovanligt tydlig.

Ensemblen, bestående av både proffs och amatörer, spelar med fart och glatt humör fram den där rolleken som en lustfylld utväg ur konvention och tvång.

Inte minst för kvinnorna. ”Nu börjar livet!” utropar Rosalinds kusin Celia när de flyr palatset för skogen. Och Inga Onn som Rosalind tycks frigöras också som skådespelare när hon får kliva ur snörlivet och in stövlarna, hon landar på hälarna som en lika stursk som bubblig pojke. Johanna Lazcanos Celia är en träffsäker studie i en ung flickas branta kast mellan behagsjuka och mod. Logi Tulinius gör en verkligt valpaktig Orlando – storögd, skuttig och orimligt förälskad.

Pontus Plaenge har lockat fram en energi och lätthet som smittar. Även om det svajar här och var spelar man sig förbi svackorna och levererar en kärlekskomedi ungefär så som man vill ha den. Med lika rörande som löjeväckande passion, med trassel och med rollekar som befriar.

Jenny Aschenbrenner