Freud utsparkad

BARBRO WESTLING ser P O Enquist i Köpenhamn

helskärm

Blanche Wittman, hysterins drottning och beskådningsobjekt på la Salpêtrière-hospitalet och Marie Curie, naturvetenskaplig forskare, radiumupptäckare och nobelpristagare, nog är de sin tids lysande stjärnor. Blanche blev sedermera försöksperson också i Maries laboratorium men i Per Olov Enquists roman möts de som två människor. Den romantiskt självförbrännande, kvinnan-som-mysterium, och den rationella framtidskvinnan, målmedvetet hängiven sin uppgift. Trots att de verkar komplettera varandra är det som sökare de möts och det är där de kommer oss nära. För frågan om livet, vad det var och kunde ha varit, är väl ofta, som hos Enquist, frågan om vad kärleken var.

I den dramatisering av Blanche og Marie som nu spelas på Betty Nansen teatret i Köpenhamn ställs frågan gång på gång och rådbråkas av de två huvudpersonerna med scener ur liv och dröm. Så var det, och så här. Som i en drömmens egen nummerrevy visas det viktigaste i livet upp. Ändå vill det faktiskt inte bli mer än en välspelad men ganska välbekant litterär kväll på teatern.

Tittskåpsscenens strutform liknar en gravkammare och Karin Trille Høy har försett den med både luckor och glipor. Men mest liknar de skarpa färgkontrasterna och den visuella minimalismen Robert Wilsons, som Betty Nansen teatret framgångsrikt samarbetat med. Peter Langdals regi markerar också, som Wilsons, brott och skärande mimik, och hugger av med ljudförstärkt och kolmörker.

Det är en brutal naturvetenskaplig tid som utgör den historiska fonden men det vi ser på scenen är en ganska uppsluppen historia. Jean Avril dansar som på affischen, hundratals solgula citroner trillar nedför scengolvet. Den nya och bättre världen väntar! Blanche och Marie är kamraterna som aldrig ger upp!

Sonja Richter etsar ett skarpt porträtt av den älskande kvinnan mot Ghita Nørbys trygga saklighet som sprider värme. När doktor Freud försöker berätta hur allt egentligen hänger ihop fnyser hon honom bryskt av scenen. Det är kvinnorollernas och skådespelerskornas afton, må vara att drömspelets poetisering med upprepade Enquistmotiv och ordalydelser verkar som gjord för Freuds drömtydning.

Teater

Barbro Westling (kultur@aftonbladet.se)