Sektforskning

­”Jag älskar Gud av helamitt hjärta”, sjunger ensemblen i början av Häxjakten på Malmö stadsteater. Men pastor Parris ( Tom Ahlsell) predikningar handlar mest om djävulen. Det är kanske inte konstigt att församlingens tonårsflickor dansar i skogen och försöker besvärja fram ondskan för egna syften. Konfronterade börjar flickorna kasta anklagelser omkring sig. Snart står halva samhället inför rätta för samröre med djävulen.

Idén om tonårsflickor som lättpåverkade, manipulativa och farliga är vittspridd och stark. Man skulle kunna tro att patriarkala kulturer genom tiderna någonstans har vetat vad de utsatt sina flickor för, eftersom de projicerat sådan skräck och fruktan på dem.

Nu handlar varken Arthur Millers text från tidigt 50-tal eller regissören Sara Cronbergs föreställning om det. Miller ville spegla McCarthy-tidens absurda och otäcka hetsjakt på kommunister i 1600-talets häxprocesser i ­Salem, Massachusetts. Cronberg vill i stället skildra de känslomässiga mekanismerna i en religiös sekt.

Det finns något strikt i angreppssättet som känns igen från Brott och straff (2007), också på Malmö stadsteater. Det kan vara befriande, men här är det fantasilöst. Pjäsen är ju politisk. Har man en gång pekats ut kan man neka sig blå och bara verka mer skyldig. De som nekar avrättas, medan de som bekänner får fängelse. Kopplingar till dagens paranoida övervaknings- och terroristjägarsamhälle är uppenbara (skriver jag i en tidning som en annan tidning nyligen kallade ”Antisemitbladet”). Cronberg kunde gott ha gasat i stället för att bromsa inför aktualiteten.

Med detta sagt är det ändå en tät och intensiv föreställning. I Jesper Corneliussens flotta scenografi – ett modernt kyrkorum med en enorm glorialiknande armatur – blomstrar inspirerat skådespeleri. Fredrik Gunnarson som den envist klartänkte John Proctor och Göran Dyrssen som den ångerfulle pastor Hale driver spelet. Li Brådhe och Ida Wahlund glänser som rättskaffens barnmorska respektive kvalfylld barnflicka. Sara Cronberg är bra på att hålla ihop ensemblen, och skapa ett slags avklarnad enhetlighet – här alltså på bekostnad av brännande konflikt.

Malin Krutmeijer