Ibsen i en norsk tango

”Instant Ibsen” kan man med visst fog kalla TanGhost, den norska kombinationen av argentinsk tango och scener ur Ibsens Gengångare som har dragit in på Dramatens stora scen.

Det börjar med en eldig tango där Anneke von der Lippes elegant levande fru Alving och Øystein Røgers pojkaktiga pastor Manders visar upp ett sexigare fotarbete än man någonsin tidigare sett de två utveckla på en scen. Att hon har älskat pastorn och velat lämna sin man för honom uttrycks normalt långt mera diskret än här. Men här har också den vidlyftiga herr Alving själv uppstått från de döda och svänger sina lurviga han med.

Med Fidelskägg och uniform är Pablo Veron såväl gengångare som igångsättare och åskådare till det hans efterlevande ställer till med, bitvis i hans namn. Vilket förhållande hans hustru och hans son har till fadern spelar en central roll i den bearbetning och delvis omskrivning av texten som regissören Per-Olav Sørensen har signerat.

För Ibsens text får verkligen inte vila i fred den heller. Hans avsikt med Gengångare var kanhända ytterst att lyfta locket av den lika tjusiga som heliga borgerliga familjen och visa allt som kryllade där inunder. Med TanGhost får debatten om familjens korrekta sammansättning en rejäl uppdatering. Där Ibsen låter Alving-sonen Osvald försvara värdigheten i bohemiska konstnärsfamiljer i Paris, låter Per-Olav Sørensen honom ställa frågor av typen: har homofila rätt att adoptera barn? Eller, frågar Duc Mai Thes spända, unga Osvald: strider det mot naturens lagar att barn växer upp hos föräldrar av samma kön?

Ingen tvekan om vad Røgers tryggt norska pastor Manders tycker om den saken!

I försöket att få dans och teater att bilda ny syntes är det texten som klarar sig. Den har en berättelse att bära fram. Ibsens Gengångare jagar konsekvenserna av våra handlingar ända till det bittra slutet, där Anneke von der Lippes fru Alving ställs inför kravet att ge dödshjälp till den son hon själv har fött.

Dansen däremot hamnar snabbt i en rituell upprepning. Samma gnistrande fotarbete, men det tillför inte mer än vad vi redan vet.

Teater

Tove Ellefsen Lysander (kultur@aftonbladet.se)