Valsande bestar och gracila neandertalare

Göteborgsoperans danskompani visar att de är mer än världsklass i dubbelprogrammet ”In a heartbeat”

Göteborgsoperans danskompani är efterfrågat världen över. Under rubriken ”In a Heartbeat” visar man varför. Världskoreograferna Tom Weinberger och Hofesh Shechter har skapat varsitt verk tillsammans med dansarna, som tolkar dem med passion och precision. 

”Waltz with the Beast” heter det inledande stycket av Weinberg. Man anar att odjuret är alla rädslor som parasiterar på oss människor om vi inte håller efter dem. En spännande ingång med massor av potentiell dynamik, perfekt att gestalta genom rörelse. Resultatet blir en extrovert, fragmenterad berättelse om att inte låta livet ligga där och vänta på att bli levt.  

Många alerta teman kastas ut i salongen. Stay elegant! När blir man en kuf i stället för ett löfte? Repliker varvas med en egensinnig koreografi som böljar fram och tillbaka. Svar anas mellan raderna. 

Koreografin är utmejslad i dialog med dansarna, som briljerar med spänst, fokus och engagemang i varje rörelse. De röstbaserade inslagen sitter inte lika väl. Ensemblen sjunger, snackar och skämtar men lyckas inte riktigt landa. I gengäld lyfter rörelselandskapet helheten högt och ger den en stark framåtrörelse. Bäst stämmer allt när dansen får stå i centrum till avskalad, klassisk musik. 

Efter pausen är det dags för invasion. Ingen i salongen kommer undan Shechters ”Wild poetry”. Den absolut viktigaste ingrediensen i hans recept är samspelet mellan dansarna. Det är slående hur hårt engagerad den perfekt avvägda ensemblen är i sitt uppdrag. Likt en disciplinerad gerilla hamrar de fram en suggestiv, knivskarp berättelse, som i trans. 

Här finns ett tydligt koreografiskt tema som får olika kontur beroende på hur detaljerna skruvas. Från naturalistisk inramning till street och klassiskt, utan att det blir tillgjort. Till det kommer effektivt användande av ljus och givetvis musiken, komponerad av Shechter själv. Den är en central byggsten. 

Uttrycket är tungt, pockande hotfullt och med ett hypnotiskt sug mot marken. Som ett slags gracila neandertalare rör sig dansarna i sömlösa formationer som ombildas gång på gång. Publiken sugs in i ett främmande, samtidigt bekant universum.  

För en gångs skull stämmer klyschan om danskonst som något som inte behöver förstås utan bäst konsumeras på känn. Men ”Wild Poetry” kräver inget på förhand öppet sinne. Inom loppet av tio minuter är vi alla absorberade av den organism som dansarna och koreografen skapar. Varenda individ i rummet vet exakt vad som händer, på ett intuitivt plan. Till och med farbröderna i skepparkavaj som gått med ”på balett” står upp och ropar vid applådtacket. 

Det är dumt att strössla med superlativ. De bästa betygen måste sparas till unika insatser som den här. För det Hofesh Shechter och hans makalösa dansare gör är inte bara världsklass. Det är en illustration av konstens kraft och förmåga att på riktigt berika människor.