Sadistiskt skoj?
Uppdaterad 2011-09-27 | Publicerad 2011-09-26
Mängden bajsliknande chokladpudding är stor i Turteaterns de Sade-pjäs
Jag har aldrig riktigt förstått vissa intellektuella mäns fascination för Markis de Sade, men jag är naturligtvis redo att dö för deras rätt att se den skarpaste av samhällskritik i människor som bajsar i varandras munnar.
Det gör Nils Poletti, på nyrenoverade Turteatern – en dröm i 50-talsdoftande retroestetik med skylten ”En teater fri från reaktionärer” uppsatt vid entrén.
Juliette är de Sades roman om en ung nunna som förs in på syndens vägar av sin depraverade abbedissa och sedan tar kliv efter frivilligt kliv allt längre ner i mörkret ända dit där allt är tillåtet. Där ondska och njutning är enäggstvillingar, där man kan mörda för en orgasm där mordet kan vara orgasmens förutsättning.
Poletti har både dramatiserat och regisserat och det är stökigt och infallsrikt, tre timmar av orgier där lättheten förstärker vidrigheterna. Med rolig dans och tokig kostym skapas en sadofars med sprittande energi men förbinder också Sade med oss. Den svenska flaggan
i fonden, malande tv-monitorer och karaokenummer med helt banala låtval – som Love hurts och Leende guldbrun ögon – vrider Juliette ur 1700-talet och placerar den hos den svinande samtidsmänniskan. En festlig moralitet – Gud är död och vi offrar vad som helst för lite njutning. Vi som i de privilegierade med makt och pengar och utan samvete.
Visst är det ett konststycke att alls göra sebar teater av de Sades mångordiga frossande i perversioner och poesi. Men samtidigt som jag faller fullständigt för många av skådespelarinsatserna, här finns ett utmejslande av typer som i många fall slår an en alldeles perfekt ton, som i de fyra oemotståndligt karismatiska versionerna av Juliette själv, räcker det inte riktigt.
Långsamheten, upprepningarna, antalet knullscener och mängden bajsliknande chokladpudding som smetas över ansikten. Jo, det finns något slags kraft i monotonin, ett geggande som till sist når fram till den punkt då vidrigheterna berör tvärs genom tokroligheterna, men hand i hand går ledan. Och den trubbighet som denna berättelse trots sina många excesser bär med sig slår igenom också på scen, tre timmars upprepande av ungefär samma sak slår inte in några stängda dörrar.
Jenny Aschenbrenner
