Allt som går åt pipan mellan mor och dotter
Dimen Abdullas relationsdrama skärmar bokstavligen av publiken
Publicerad 2022-10-30
Poddprofilen Julia Lyskova, som nyligen påbörjat sin skådespelarkarriär, är aktuell med pjäsen Mommy Issues på stadsteatern i Stockholm. Trots att namnet kan tänkas referera till podden Daddy Issues är det här något helt annat. Förvisso återfinns tematiken kring trasiga familjerelationer och psykisk ohälsa även här, och den mörka humorn är ständigt närvarande.
Pjäsen har skrivits fram genom samtal mellan Lyskova och dramatikern Dimen Abdulla, och vi får följa en mor och dotter med en uppenbart slitig relation som flyttar in i ett nytt område, där en ung grannkille plötsligt rör om i grytan.
Vid första anblick består scenografin endast av en trävägg. Men snabbt förstår vi att där bakom ryms en hel värld — om än trång och klaustrofobisk — bestående av två lägenheter som bara syns genom filmprojektioner. På väggen spelas nämligen under större delen av pjäsen filmer upp, som spelas in i realtid av skådespelarna inuti boxen. Ett okonventionellt sätt att omdefiniera teatern, och symboliken är tydlig — men efter en stund blir det tröttsamt att titta på en skärm, och ambitionen att skapa en klaustrofobisk box känns långt borta eftersom åskådaren aldrig riktigt blir inbjuden till den.
Relationen mellan modern och dottern är kvävande och dysfunktionell, modern — en skicklig Ann-Sofie Rase — bestämmer allt, här finns ingen frihet. Stundtals övertydligt får vi veta att det finns ett väldigt mörker bakom den tryckande omsorgen, och frågan vi tvingar ställa oss själva är: Går det att bli fri från sina föräldrar, från sin bakgrund?
Den verkliga magin uppstår i scenerna där mamman inte är med, där dottern och grannpojken taffligt försöker kommunicera och närma sig varandra. Lika mycket som det här är en pjäs om relationen mellan barn och förälder, är det en omöjlig kärlekshistoria om två trasiga barn som inte vet hur de ska nå varann.
Lyskova skiner på scen, och så gör även Emil Hedayat, som med den uttrycksfulla blicken spelar fram grannsonens svärta, vrede och underkastelse på ett verkligt rörande sätt. Han dansar med den kurdiska flaggan kring axlarna, bjuder upp dottern till dans, och i ett ögonblick känns det som att de äntligen ska nå varann, bara för att ögonblicket efter falla isär och hamna i konflikt igen. För så länge vi är i våra föräldrars våld, hur ska vi kunna bli fria? Och så länge vi bär på våra föräldrars arv, hur ska vi kunna slå oss fria från deras våld?
