Smutsfritt

CLAES WAHLIN om att tvätta en Nobelpristagare

Det är i språket Elfriede Jelineks dramatik händer. Flödet av ord rinner mellan rösterna och drar med sig skräp, svärtade oneliners eller metaforer över världens tillstånd. Textflödet lämnas över till teatern utan någon självklar scenisk gestaltning, som vore en sådan formgivning att sälja sig till konsumtionssamhällets krav på en igenkännbar ordning.

I Rastplatz eller Alla gör det möts en kvartett på en rastplats vid motorvägen för att ägna sig åt djurisk kopulation.

Isolde och Claudia har via kontaktannons bespetsat sig på såväl en älg som en björn, med hopp om att potensen skall stå i paritet med respektive arts imposanta rykte. Herbert och Kurt, deras medföljande män som maskerar sig till nämnda animaler, besviker dem dock grymt.

Givetvis är denna förvridna tematik, hämtad från Mozarts Così fan tutte, ett käril för Jelineks massiva kritik av allt från kvinnlig underordning till västvärldens egenartade upptagenhet av sex, sport och fritid. Den enda naturkraft att räkna med och hoppas på är språket.

På Stockholms Stadsteater har scenograf Zofi Nilsson låtit kitschen flöda som Jelineks ord.

Vykortsfånigt inramas soptunna och lekplats av träd klena som pjäsens män.

De senares fula sportkläder markerar likväl makten över de mjukiskostymerade kvinnorna.

Omsorg har lagts ned på begriplighet. Pjäsen är kraftigt bearbetad, de ofta underhållande replikerna faller pedagogiskt och de sexuella övningarna markeras gulligt.

Under dessa förutsättningar spelar ensemblen utmärkt; Stefan Ekmans rara Herbert, Anders Ahlbom Rosendahls irriterade Kurt, Nina Gunkes av åtrå darrande Claudia eller Lis Nilheims oroliga men längtande Isolde.

Men att insatserna låter sig beskrivas i sådana adjektiv visar på en normalisering av Jelinek. Ett annat tilltal anas hos sällskapets värd, Christer Fants Kyparen, som aktar sig för att låta det diaboliska anta mänsklig skepnad.

I jämförelse med Rickard Günthers utsökta Prinsessdramer på Teater Galeasen förra säsongen är denna komedi alltför anpassad. Det blir ett slags Ikea-teater, tillräckligt oförarglig för att till och med Knut Ahnlund ska kunna applådera.

Teater

Claes Wahlin