Något ruttet i Mohamlets kök?

Föreställningen om att klassikerna är ett slags fasta objekt som svävar fritt över en förändrad värld är vida spridd. När man i programmet till Cristina Gottfridssons Mohamlet påstår att klassiker måste skrivas om för att de begränsas av sin tid, faller man i den grop man grävt. Att Shakespeares Hamlet är en klassiker beror just på att texten tål att användas i alla möjliga sammanhang, således även i detta.

Mohamlet är en mycket elegant omskrivning, nära originalet men omplacerad till restaurangen The Kingdom, ägd av Chladoh (Claudius) tillsammans med Hertryjid (Gertrude) efter hennes man Mhalets mystiska död, vilket naturligtvis får Mohamlet att undra. Så går det ungefär, med vissa markerade undantag, som i Shakespeares förlaga.

Gottfridssons text är konstruerad på ett liknande sätt som Shakespeare skapade sina pjäser. Kända historier från Ovidius eller Plutarchos omarbetades och flyttades fram till elisabetansk tid. En text som Mohamlet skulle dessutom ända in på 1800-talet helt enkelt betraktas som en översättning.

På Hipp i Malmö får vi således, vid sidan av den textuella uppdateringen, en Mohamlet som i stället för monologer för videodagbok, en Ofelia som är en skolpsykolog dubbelt så gammal som Mohamlet och en hel del arabisk musik. Det är en tempofylld föreställning vars täthet ökar efter paus när den Shakespeare-kunnige förstår att storyn inte kommer att sluta på riktigt samma sätt som hos barden.

Ensemblen är dock något ojämn, utmärker sig gör Carina Lidboms Ofelia, Bahador Foladi lägger ner energi och god närvaro i titelrollen, och Franciska, den länge stumma dottern till Ofelia, talar högt och tydligt med kroppen.

Att Horatius sedan är nedskuren till Horror ( Magnus Schmitz) är ett av flera tecken på att tiderna har förändrats. Om Hamlet kunde upplysa om att vi blott känner en bråkdel av allt mellan himmel och jord, så är den globala värld fylld av konflikter vi har i dag, på något vis plattare. Mohamlet offrar livet för en kvinna och sin heder. Hamlets bekymmer var större.

Teater

Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)