Linderborg äger i Norge

"Det är i bilden av förhållandet
mellan far och dotter som 'Meg
eier ingen' når sina höjdpunkter"

helskärm

Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen, som görs på scenen för andra gången, nu på Norska Riksteatret, är en bild av det svenska folkhemmet från undersidan, sett av den som tilläts falla genom skyddsnätet och ner på det kalla golvet. Det är också en hjärtslitande barndomsskildring och en berättelse om kärleken mellan en dotter och en far. En tidsbild från arbetskraftsinvandringens gyllene år och ett litterärt verk med stor integritet vars noggrant kontrollerade språk vittnar om kraften i den uppgörelse som pågår.

Att sätta alltsammans på scen är lättare sagt än gjort. Michaela Granit löser det genialt. Hon gör sig till herre över berättelsen på en nästan tom scenfyrkant där Trude Øines Åsa får vara den som öppnar och stänger dörrar på alla sidor, släpper fram minnen och stänger dem ute. Här lyser kristallkronan över ölburkarna, här utspelar sig det bräckliga familjeliv som Åsa och hennes pappa har, sedan mamman lämnat dem.

Släkten runt om utgör kontrast: de som har fungerande liv, lånar ut pengar, bjuder på mat. I romanen ser vi dem genom flickan Åsas och den vuxna författarens ögon samtidigt, ur olika vinklar, därför blir de aldrig klichéer. I den förenklande dramatiseringen är det däremot nära ögat. Men regissören Michaela Granit lyckas ofta, med en grynig filmprojektion eller ett tidstypiskt musikval, skicka en ilning av smärta genom scener som annars lutar lite väl åt det pittoreska.

Det är också roligt med en pjäs som talar högt om politik, även om vänstergrälen om man själv har upplevt dem här känns ganska tandlösa. Men det är i bilden av förhållandet mellan far och dotter som Meg eier ingen når sina höjdpunkter. Trude Øines är en lysande Åsa: som barn tillgiven som en hundvalp, en rörande tjänstvillig vuxenhärmare, som tonåring rasande i skam och skuld – alltid med blicken på skeendet, som om hon samlar minnen redan när allt händer. Dennis Storhøi som pappa Leif behärskar hela registret av alkoholistisk förnekelse och förnedring och missar ingen ton i det, men han har också en solkig charm och pappastolthet, som underström och oförverkligad tillgång.

Michaela Granit har lagt in stycken ur boken som monologer i pjäsen. Det förstärker den och Trude Øine förvaltar dem väl. Direkt mot publiken brottas hennes Åsa med den kluvenhet som är romanens drivkraft: hon lider av att minnas och dör om hon glömmer. För att bli sin egen Åsa måste hon göra bäggedera. Mig äger ingen heter boken. Fortsättningsraden hos Gunnar Ekelöf lyder: ej ens jag själv. Det är en rasande kamp hon för, för att bli sin egen.

Ingegärd Waaranperä

Teaterkritiker i Dagens Nyheter