Förnuft och känsla

Claes Wahlin

Claes Wahlin om landet där Medea bor enligt Sara Stridsberg

Om SCUM-manifestets tillskyndare och sympatisörer har en urtext, så är det Euripides Medea. Den grekiska tragedin är märkvärdig på så vis att den är fullkomligt främmande samtidigt som den tycks rymma alla tider.

För antikens publik handlade den mer om svårtämjda krafter bortom sans och förnuft, än om en enskild kvinna som går över styr. Å andra sidan har kvinnan genom historien brukats som ett käril för just allt det som inte är sans och förnuft, egenskaper som ansetts nedlagda av Gud eller naturen i det andra könet.

Sara Stridsbergs ”Medealand” skulle genom en förkrossande del av historien ha betraktats som en översättning. Hon flyttar och anpassar helt enkelt Medeamaterialet till vår tid: från antikens palats till välfärdsstatens vårdinrättning, från en berättelse om hjältar och gravar till en historia om kärlek och svek. Om Euripides högg sina repliker i sten, ristar Stridsberg dialogen i hjärteblod.

Texten är stark, rytmisk och stiliserad utan att förlora fästet i personerna. Ingela Olssons regi är återhållen och stram i ett scenrum ( Jens Sethzman) som lika gärna kunde vara Teater Galeasens eget: silat ljus över fem gråa kolumner mot en grå vägg. Mot denna välputsade yta förtvivlar Noomi Rapaces Medea, hon kan växla mellan det bedrägligt flickaktiga och giftigt farliga så snabbt att man knappt hinner se övergången. Shanti Roneys Jason (en man lika trög som i förlagan) är med sin plötsliga ilska, som bara är ett annat uttryck för barnets ömkliga rädsla, hennes självklara pendang. Lena B Eriksson är den ständigt leende Gudinnan som ibland stiger ned till de dödligas rike som förstående läkare, absolut närvarande om hon så bara ligger och sover i ett hörn med en kappa över sig.

Förståelse är vad som präglar Medeas framfart. Hon må mista sans och vett av kärleken, balansera på vansinnets gräns och mörda kvinnor och barn, men hon förlorar inte vår sympati.

Rimligen är detta avsikten, men jag frågar mig om det inte hade varit mer intressant om denna Medea förmått väcka samma avsky hos publiken som hon gör i Korint. Därmed skulle våra uppfattningar och omdömen prövas med samma slags allvar och uppfordran som de förmodligen en gång gjordes i Aten.