Lust till ord

helskärm

”Jag, en ungersven, sveper in mig i många, många, många lager bruna dräkter och åker båt till doktorn!” ropar Christopher Wollters Fritjof desperat. Han – ”en manisk, ogin, liten, självbespeglande tarmstump” – är ledsen. För att Basia Frydmans Lena plötsligt avvisar honom. Ledsen för att han inte längre ”håller hennes korkskruvslockar böjda men erekta”. ”Stäng språklådan”, fnyser hon ampert, ”tänk inte”. Och jag förstår hur hon menar, för Martina Montelius dialoger är lyriska rebusar för publiken att lösa. Språkligt bildsatt undertext med några få stråk av vardaglig konversation att hålla

sig i.

I Elda! Elda! Elda!, hennes senaste pjäs som just nu går på Teater Brunnsgatan Fyra i mycket fysisk regi av Staffan Roos, är temat den amorösa kärleken. Dess eviga pendlingar mellan total kommunikation mellan två människor och totalt kommunikationshaveri mellan två människor, verkar ha skjutsat hennes språk ännu en bit längre ut i metaforiken. Denna bubblande ordlusta, detta frosseri i oväntade sammansättningar får två konsekvenser för scenens kärlekspar: en ung sångare, inställsam och manipulativ, tom och rasande över sin egen fåfänga, och den äldre divan Lena, en kvinna som har all framgång men inga barn och snart inga rester av ungdom i sig.

En konsekvens är att jag ibland tror på dem helt när de grälar. Den totala kontaktlöshet som brukar inträda när två älskande skriker åt varandra från varsin sida av ett alltför inbott rum är väl just precis så kommunikativ som Fritjofs utbrott om brunt och båt till doktorn. Den andra konsekvensen är ett uteslutande: det är för ansträngande i längden att behöva språktolka precis allt dem emellan. Mer som att sitta och läsa dramatikerns skrivna lyriska idé än att faktiskt se den amorösa kärleken brinna och ryka i munnen på de två skådespelare som har att utsäga allt detta.

Jenny Teleman