En Hamlet som duger
Publicerad 2014-09-30
Klassikerintroduktion för både ungdomar och vuxna i Skärholmen
Liv Mjönes i ”Hamlet”. Foto: Petra Hellberg
Att vara eller inte vara är lyckligtvis inte frågan för alla, men för alltför många människor. I frågans ångestgrepp agerar vi olika. Ofelia är beslutsam: när Hamlet som hon älskar har dräpt hennes far och spottat på hennes kärlek ändar hon sitt liv utan dröjsmål. Han däremot fortsätter leva med handlingsförlamningen som kallsvettig kompanjon genom en hel teaterföreställning.
På stadsteaterns scen i Skärholmen får han dock bara halvannan timme innan ”the rest is silence”. Vad hinns då med?
De samhälleliga grunderna för prinsens vanmakt, i form av hederskultur och korruption, nedtonas i Pontus Stenshäll bearbetning och regi. En hel del fula ränker har klippts bort. Den bortgångne kungens vålnad har blivit en berlock som sonen Hamlet talar med. Att tiden är ur led visar i stället den fiffiga scenografin: villervallan av likkistor skvallrar om kommande ond bråd död – och kan under vägs användas som både barskåp och sänghalm.
I denna tolkning buskis-svinar de vuxna, men det är prinsen som är galen. Liv Mjönäs vattenögda, aggressiva Hamlet i huva och Dr Martens är androgynt tilldragande men svår att gilla. Har han ens rätt i sin teori att kungen mördats av sin bror?
Mamma drottningens bidrag till hans neuros är i alla fall solklart. Lotta Östlin Stenshäll i rollen är, vid sidan om Ofelia, föreställningens största behållning. Hon är en leopardtant ständig redo för ett nyp med sin nya man och kung. De kan inte låta bli att snuska sig ens när sonen ser – så fördärvas hans kärleksförmåga.
Ofelia i flickig tyll är drottningens motsats, och hon får en särskild resning i Silva Belghitis tysta gestaltning. Att vi som inte kan teckenspråk är döva för hennes ord blir en snygg historisk kommentar: länge ansågs Ofelia-rollen ointressant, instängd i en romantisk kliché. Så ej i dag.
Det blir i andra akten lite väl mycket grabbig stockholmsnatt över Hamlet-gestalten och de råa tilläggen till textens annars ganska smidigt bevarade språk. Men desperationen gör ändå intryck. Mixen av djup psykologisk smärta och knäpp samtidsflirt – som när den berömda dödskallen får klappra käft som Amy Winehouse – bidrar till en högst duglig klassikerintroduktion för både ungdomar och vuxna.
