Sexuell åtrå – ideologisk otro
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-26
Välgestaltat och rörande om passionen mellan en nazist och en ung judinna i koncentrationsläger.
”Jag ber om ursäkt först när du väcker Hitler till liv och han ber mig om ursäkt!”
Så försvarar han sig, föreställningens Heidegger. Och hans oförmåga och styvnackade vägran att göra avbön för sitt medlemskap i och lojalitet mot nazistpartiet får sin förklaring. Faktiskt. Han var antisemit, karriärist, fosterlandshysteriker, svårt egenkär och villigt påverkad av sin rasistiska fru. Så han valde att fortsätta att se bara utvalda delar av Führerns retorik trots att sanningen tjöt som sirener runt honom. Ett filosofiskt geni och en fullkomlig politisk idiot är en man som går att älska passionerat. Till och med av en genial judinna i koncentrationsläger.
Det bor ett mäktigt psykologiskt stoff i den komplicerade kärlekshistorien mellan Martin Heidegger och den sjutton år yngre Hanna Arendt, som ska komma att skriva en bok med titeln Den banala ondskan. Ett drama som blir till en saklig, stilla och upplysande föreställning som noggrant redogör för fakta.
Ingen som besöker Uppsala stadsteater behöver känna sig dum om man inte råkar ha de bägge tänkarna och dessutom Eichmann helt aktuella för sig. Allt sägs ut i den stillsamma konfrontationen mellan Anna Carlssons åldrade Hanna, en precist stel, lite vresig, mycket röksugen tant nu och en ung man, mycket arg och mycket israel, som vill veta en sak. Hur kunde hon försvara Heidegger även efter kriget? I återblickar gör hon så sin milda sakframställan. Jo, på grund av stor förälskelse i ett svindlande intellekt och sexuell lycka bortom ideologier, till och med bortom den dummaste ideologin.
Det är ingen sturm-und-drangtolkning Voula Kerkelidou gjort men så är det inte heller den tragiska svettiga passionen som ska visas. Sofia Bergh-Böhms unga Hanna är en skolflicka och Bengt Nilsson, elegant uppställd som den siste tyske romantikern på en hög Goethevolymer framför ett vildsint landskap i olja, gör roligt nog professor Heidegger till ett blont, sportigt charmtroll.
Den israeliska dramatikern Savyon Liebrechts pjäs blir i stället ett välgestaltat seminarium i tyskjudisk samtidshistoria där individen krånglar till allt med sina just individuella begär och irrationella känslor, de som aldrig någonsin gifter sig med idéer om folkgemenskap. Och lika tråkigt som det låter, lika lärorikt, hett och rörande är det strax innanför den vänligt pedagogiska formen.
Jenny Teleman
