Veckan då vitheten tog över medierna

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är som om höstens stora diskussion om delaktighet och representation är som bortblåst.

helskärm

GÄSTKRÖNIKA Veckan som har gått har varit absurd på många sätt. Inte minst mediespektaklet. Det började i tisdags när SVT, Sveriges Radio och flera stora tidningar direktsände Sverigedemokraternas presskonferens.

Partiet hade tillkallat medierna för att meddela hur de tänkte rösta i budgetfrågan men utnyttjade hela 25 minuter till att kabla ut sin rasistiska politik och fara med osanningar. Chockerande nog verkade de flesta medier inte ha någon strategi för att hantera situationen. Inte ens public service.

Men inte nog med presskonferensen. I veckan har SD:s ideologer fått sitta i princip dygnet runt och kommentera det politiska läget i snart varenda tidning, radioprogram och tv-kanal. Den gamle nydemokraten Ian Wachtmeister kunde höras flitigt i bland annat P1. Jan Sjunnesson, tidigare skribent på islamofobiska Dispatch International och numera utgivare av Sverigedemokraternas tidning Samtiden, har deltagit som standardgäst i morgonsoffor och samhällsprogram.

Parallellt med att rasisterna fått plats i sofforna har personer med annan etnisk bakgrund än svensk (rasifierade) och hbtq-aktivister i princip försvunnit från det politiska samtalet.

Det är som om höstens stora diskussion om delaktighet och representation är som bortblåst. Så fort det blev kris i landet och debatten började handla om ekonomi och makt så slutade det vara viktigt att ha med andra röster.

I stället har debatten förpassats till kultursidorna. Det är ett tacksamt ämne, verkar redaktörerna resonera, men inte när det verkligen gäller.

I onsdags sprang jag på två namnkunniga rasifierade antirasister utanför radiohuset i Stockholm. Eftersom båda har forskat och skrivit böcker om politik och rasism så tog jag för givet att de skulle vara med och prata om det aktuella parlamentariska läget. Men det skulle de inte. De hade blivit inbjudna av ett program för att prata mer allmänt om antirasismens historia i Sverige. Vilket är superviktigt. Men det slog mig då att normaliseringen av SD och rasismen har gått så långt att det har blivit mer naturligt att ha med partiets ideologer i analysen av samhället än vad det är att ha med muslimer, judar eller transaktivister.

Jag vet inte om det här hänger ihop med public services ängsliga förhållningssätt till "opartiskhet", men efter veckan som gått borde det ringa varningsklockor på samtliga redaktioner i det här landet.

Somar Al Naher