Blodiga valet i Zimbabwe får inte upprepas
När de grep folk frågade de skämtsamt om det skulle vara kort eller lång ärm”, berättade en ärrad lokal fackföreningsman jag träffade i Harare, Zimbabwes huvudstad.
Han pratade om förra valet 2008. Våldet mot oppositionen var oerhört grovt. Amputationer var vanliga. ”Kort ärm” betydde att halva armen höggs av, ”lång ärm” – bara händerna.
I år är det val igen, Harare surrar av rykten, kommer våldet tillbaka? Kommer världen ingripa denna gång?
Perioden innan förra valet kallas i Zimbabwe ”The Fear”, skräcken. Journalisten Peter Godwin, själv född i Zimbabwe, har i en bok med samma namn beskrivit hur det var.
Diktatorn, Robert Mugabe, i dag 89, som har styrt Zimbabwe sedan självständigheten 1980 utmanades av den tidigare fackföreningsledaren Morgan Tsvangirai och hans parti Movement for Democratic Change, MDC.
Det blev en chock för Mugabe och hans maktparti, Zanu-PF. I första valomgången vann Morgan Tsvangirai. När detta stod klart väntade valkommissionen med att tillkännage resultatet. Sedan meddelade de att Tsvangirai visserligen vunnit, men att han inte fått 50 procent och att en ny valomgång därför behövdes. Alla vet att det var valfusk. Det spelade mindre roll vem som röstade än vilka som räknade rösterna.
Det var då ”The Fear” släpptes lös. Zanu-PF hade i förväg byggt upp baser över hela landet, de hade anlitat unga arbetslösa män i en paramilitär milis som nu började trakassera oppositionen. Förutom amputationer och misshandel var systematiska våldtäkter en vanlig metod.
Det grova våldet ledde till att Morgan Tsvangirai hoppade av och Robert Mugabe vann utan motkandidat.
Jag besökte Zimbabwe i februari i år. Såren från 2008 är inte läkta. Särskilt våldtäkterna lägger en skugga över hela samhället. Många av offren har flytt till Sydafrika, andra lever kvar, sida vid sida med förövarna. De har ingen annanstans att ta vägen.
De människorättskämpar jag träffade vittnade om att våldet och trakasserierna redan börjat i mindre skala. Deras kontor stormas, aktivister grips och misshandlas.
Samtidigt finns en benhård övertygelse, valet ska inte stjälas en gång till. Diktatorn Robert Mugabe kallas ibland skämtsamt för ”Bob”. För vem kan vara rädd för en ”Bob”?
Den 16 mars genomfördes folkomröstning om en ny konstitution för Zimbabwe. Över 90 procent röstade ja, valdeltagandet var förhållandevis högt. Både internationella bedömare och oberoende källor i Zimbabwe uppger att omröstningen gick rätt till. Som en belöning hävde EU större delen av sina sanktioner mot Zimbabwe.
Efter valet 2008 bildades en samlingsregering. Påtryckningar från övriga länder i södra Afrika var avgörande. Mugabe blev president och Tsvangirai premiärminister. Samtidigt utlovades en rad reformer av ekonomin, rättsväsendet och polisen. Det var denna samlingsregering som förhandlade fram den nya konstitutionen och i stort sett alla politiska krafter kampanjade för ett ja i folkomröstningen.
Men inför valet kommer partierna att kampanja mot varandra och enligt de uppgifter jag fick i Harare håller Zanu-PF återigen på att bygga upp samma system av baser runt om i landet som 2008. Våldsmaskinen trimmas, nya unga arbetslösa män rekryteras.
Robert Mugabe har även börjat testa omvärldens tålamod. I samband med folkomröstningen greps fyra av Morgan Tsvangirais medarbetare. Även en av landets mest kända människorättsadvokater, Beatrice Mutetwa, greps.
Valet blir troligen i juli och få tror att det blir en direkt återupprepning av blodbadet 2008. Våldet i dag är mer subtilt, mer riktat. Men skulle Mugabe förlora vet ingen vad som händer.
I Zimbabwe litar många på att omvärlden kommer att ingripa om det värsta inträffar. Främst handlar det om Sydafrika, men även indirekt från länder i väst. Sverige kan spela en viktig roll med vår långa tradition av bistånd och goda kontakter med civilsamhället i landet.
Zimbabwes folk behöver oss mer än någonsin.