Nu bäddar Löfven för valförlust

KLOCKAN TICKAR Socialdemokraterna har inte förnyat sig och det är hög tid för dem att göra det. Annars riskerar de att gå mot en katastrofal valförlust.

Man vinner inte val under det som kallas för valkampanjer. Man vinner eller förlorar val åratal i förväg. Och det är ­bara att konstatera: Socialdemokraterna är på väg mot en svidande valförlust 2018 och Stefan Löfven ser ut att bli en övergångslösning bland socialdemokratiska partiledare.

Det som många befarade var allt han någonsin skulle klara av.

Så behöver det dock inte bli.

Han kan fortfarande göra något åt det.

Stefan Löfven hade tre uppgifter när han tillträdde som partiledare: hålla ihop partiet, vinna valet och sedan ­genomföra den förnyelse som social­demokraterna har skjutit upp i över 15 år.

Han har lyckats med det första, han har i någon mån lyckats med det andra men han verkar helt ointresserad av det tredje.

Regeringens problem hänger ihop med detta. Man vill göra lite reformer här och lite reformer där. Man säger vackra saker om jämlikhet och full sysselsättning men de förslag man ­planerar är ­oftast för små för att på ­allvar kunna bita på de samhälls­problem man säger sig vilja attackera.

Väljarna känner naturligtvis på sig detta.

Socialdemokratin är å ena sidan ­ovillig att bryta med de mentala budget­ramar som Anders Borg har satt, å andra sidan också ovillig att göra tuffa prioriteringar. Det finns dock inget annat sätt att finansiera ett ambitiöst reform­program. Antingen förklarar man varför man tänker spendera mer pengar överlag eller så förklarar man varför ­andra områden får stå tillbaka. Det finns ingen annan väg att skapa utrymme för de reformer man tycker är viktigast.

De reformer man vill ska definiera ens tid i regeringsställning.

Moderaterna under Fredrik Reinfeldt hade ett sådant reformprogram: det som kallades för arbetslinjen. Social­demokraterna under Stefan Löfven har ingen motsvarighet. Hur skulle de kunna ha det?

Partiet har inte förnyats.

Förra veckan förlorade brittiska ­Labour valet. Bortsett från de höger­sossar som direkt gick ut och hävdade att valförlusten berodde på att Labour inte varit tillräckligt höger, och de ­vänstersossar som gick ut och hävdade att valförlusten berodde på att Labour inte varit tillräckligt vänster, så finns också en intressant eftervalsdebatt.

I hög grad handlar denna om hur ­Labour kan hantera ett politiskt landskap där mitten tycks ha imploderat.

Diskussionen handlar mindre om ekonomi och mer om identitet, kultur och nationalism.

I en ny rapport för tankesmedjan ­Policy Network beskriver Jeremy Cliffe från tidskriften The Economist en utveckling runt de brittiska storstäderna där medborgarna blir alltmer liberala

i sin syn på mångkultur, invandring och livsstil. Dessa, framför allt unga människor, har också blivit Labours

nya bas. I andra delar av landet härskar dock den politiska motreaktionen: äldre väljare i traditionella arbetarklass­fästen som lockas av det högerpopulistiska Ukip. Den politiska debatten blir ett identitetskrig av kosmopoliter mot anti-kosmopoliter. Och hur positionerar sig ett parti som måste representera bägge dessa grupper?

Om detta går åsikterna just nu isär.

Men Labour pratar i alla fall om det. Svensk socialdemokrati gör inte det.

Trots att man står inför samma utmaning.

Socialdemokraterna har visserligen inte vunnit den urbana medelklassen ­lika definitivt som Labour. Vi har också ett annat valsystem. Sverigedemokraternas väljarstöd hänger inte heller samman med ålder så som Ukips gör. Men mycket annat är sig likt. Stefan Löfven måste både vinna storstads­liberaler från Moderaterna och Miljöpartiet och många av de väljare som i dag röstar på Sverigedemokraterna.

Det är svårt.

Men inte omöjligt.

Det kräver dock politik.

Sveriges genomsnittliga mottagning av asylsökande har mer än fördubblats de senaste åren. Och det har skett från redan höga nivåer.

Detta är något att vara stolt över. Vi är ett litet land som gör vad vi kan för att hjälpa människor på flykt. Men att tro att flyktingmottagande på denna ­nivå ska ske friktionslöst och utan ett ambitiöst program för yrkesutbildningar, bostadspolitik och förbättringar av den dåliga svenska grundskolan är inget annat än naivt.

Ett sådant politiskt program kommer att kosta pengar. På kort sikt. Men

det kommer också att bygga svensk ­ekonomi stark på lång sikt och säkra framtiden för den svenska välfärds­staten.

Det är helt enkelt bra politik.

Svensk socialdemokrati har historiskt varit som bäst när den har kombinerat ett radikalt ekonomiskt program med en berättelse om nationen Sverige.

1920-talet var, precis som 2010-talet, kaotiska tider. Den radikala högern ­spelade på idéer om folk och nation på ett sätt som kom att leda till andra världskrigets fasor. Folkhemmet var ett begrepp med ursprung på högerkanten som användes flitigt av den svenske ­nationalisten Rudolf Kjellén.

Socialdemokratin anklagades sam­tidigt för att inte vara patriotisk: sossarna skulle förråda landet och släppa in ryssen, hette det. Per Albin Hansson förstod faran i denna bild. Om social­demokratin inte uppfattades stå för det nationella intresset skulle socialdemokratin inte få regera. Så kom det sig att socialdemokratin tog begreppet folkhem från den nationalistiska högern och fyllde det med nytt innehåll: en samlande välfärdspolitik för arbetar- och medelklass. Triangulering skulle man kunna kalla det.

Det är värt att tänka på.

Det är i kombinationen av ovilja till ambitiösa ekonomiska reformer och oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet som ­Stefan Löfven just nu bäddar för en ­katastrofal socialdemokratisk val­förlust.

Det är ännu ­inte för sent att byta spår.

Men klockan tickar.

Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.