SvD hatar Lööf mer än Löfven

Bara eniga om vad man ogillar

De senaste veckorna har Centerpartiet plötsligt blivit något av svensk politiks stora slagpåse. I Arbetet skriver Daniel Swedin att Centern vill "behandla Sverige som det vore en latinamerikansk krisekonomi på 1980-talet". Svenska Dagbladets ledarsida hävdar att det är ett parti för "fjortisar".

Det senare kan vi egentligen bortse ifrån. Svenska Dagbladet kommer att betrakta Annie Lööf som en förrädare ända till Ulf Kristersson får nycklarna till Sagerska palatset. Att allt fler röster i arbetarrörelsens närhet nu påpekar att centerpolitik ofta går helt på tvärs med socialdemokratins mål är nog viktigare.

Efter tre år med januariavtalet finns ett behov av att tala klartext.

Konservativa sprickor

Motsvarande process pågår också i det nya konservativa blocket. Jimmie Åkesson har förklarat att han tänker garantera att en moderat regering inte går för långt "högerut. Det är uppenbart att det gör både moderater och kristdemokrater obekväma.

I Svenska Dagbladet kunde Maggie Strömberg berätta om anonyma moderaters frustration. "De kan varken sina frågor eller det politiska hantverket" sa en källa om Sverigedemokraterna i riksdagen. Dessutom oroar man sig för att SD:s krav när det gäller trygghetssystemen.

"Det finns inget konservativt block" påstod moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer kort.

Moderaterna har fel

Strömmer har förstås fel, precis som Annie Lööf har fel om hon hoppas kunna bilda något slags regering med "den breda mitten". Sverige har i dag två politiska block och valet om ett år kommer till stor del att bli ett presidentval mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson.

Det ger Jimmie Åkesson en nyckelroll, men precis samma sak gäller Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet.

Annie Lööf kommer att tvingas välja, och det borde som vi påpekat inte vara så svårt.

Problemet för svensk politik kan vara ett annat. Oavsett om det blir Löfven eller Kristersson som tar hem presidenttiteln efter valet om ett år så kommer vinnaren att luta sig mot en koalition som är oenig om det mesta. Man har enats kring vad, och vem, man ogillar.

För någon kommer det att räcka för att vinna valet och få jobbet som statsminister. Men räcker det för att regera landet? Eller kommer vi, oavsett valutgång, att få en regering som inte kan röra sig utan att trampa samarbetspartier på tårna?

Risken är faktiskt ganska stor.