Fel uttal – då hamnar du utanför
28 JUNI 2015. Nationell identitet
Få uttryck beskriver våra ojämlika förhållanden till globaliseringen som orden ”utlandssvensk” och ”invandrare”. Svenskar som jobbar i Hong Kong är utlandssvenskar, filippiner som jobbar där är invandrare.
Tyskar i London är inte invandrare, de kallas för ”expats” men polacker som kommer bara några mil längre österifrån är invandrare. När de brittiska tabloiderna rasar mot EU-migranter menar de inte mig. Jag är utlandssvensk. Även om jag i alla praktiska hänseenden är här och jobbar tack vare exakt samma lagstiftning som alla andra.
Det där med nationell identitet är inte enkelt. ”Du är halvsvensk” fick jag höra genom hela min skolgång. Som om det där att ha bakgrund i fler än en kultur på något sätt gjorde en människa halv.
Inte dubbel.
Eller ens delad.
”Det är inte klokt. Jag får lust att gå och sparka Löfven i arslet.” säger Maj-Lis Norman i ett av reportagen om flyktingsituationen i Sverige som Aftonbladets ledarsida publicerade i veckan. Hon är fattigpensionären som på eget initiativ håller svensklektioner och undervisar i samhällsinformation på asylboendet Fliken utanför Norberg. Hon har ordnat jobb, lägenhet och praktikplatser åt flyktingar. Hennes man har visat hur man fiskar och plockar svamp.
Men hon är arg för att regeringen inte gör tillräckligt.
Åsa Eriksson, kommunalrådet i Norberg, är glad åt att kommunen växer för första gången på snart 30 år, men hon är oerhört kritisk till hur systemet fungerar. I höstas dök 36 nya barn helt plötsligt upp till skolstarten utan att kommunen hade en aning. Ett par av asylboendena fungerade dessutom dåligt och blev väldigt stökiga. Brandkåren fick rycka ut.
I riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna 20 procent av rösterna i Norberg.
Det finns mycket som kan och bör göras för att förbättra flyktingsituationen i Sverige. Det är inte rimligt att kostnaderna för en politik som de inte kan påverka vältras över på kommunerna, mottagandet bör förstatligas, och EBO bör stramas upp. Svensk-undervisning redan på flyktingförläggningarna som Moderaterna föreslog i veckan är också en bra idé.
I Sverige är vi oerhört generösa med bidrag och bostäder, men är vi generösa med annat? Sverige är kulturellt ett ganska svårt land att komma till. Du kan bo och arbeta här i decennier men med fel uttal av sje-ljudet eller fel namn kommer du ändå aldrig riktigt att bli accepterad.
Och dina barn kommer att kallas för ”halvsvenska” nästan oavsett vad de gör.
Storbritannien med sitt mycket högre tonläge i ”invandringsdebatten” är paradoxalt nog på många sätt också mer tolerant. Britterna ogillar invandring men gillar invandrare.
Sverige är i någon mån tvärtom.
Undersökning efter undersökning visar vilket stort minus det är för högutbildade i Sverige att heta Kovacevic eller Ahmad. EU:s statistikbyrå konstaterade 2013 att Sverige var det EU-land med störst skillnad i sysselsättning mellan egna medborgare och utomeuropeiska.
Anledningarna till detta är flera. Men det är uppenbart att något måste göras.
Och en del handlar om subtila ting, som det där med nationell identitet.
En av de största politiska frågorna i Europa i dag är: hur kan vi få invandrade att känna sig hemma utan att för den skull få infödda att känna främlingskap i sina samhällen?
Socialdemokratiska partier förlorar väljare över hela kontinenten på denna fråga. Väljargrupper som rent konkret har gemensamma intressen av en stark välfärd, bra jobb och trygghet ställs mot varandra.
Infödd arbetarklass mot invandrad arbetarklass.
Diskussionen om nationell identitet förs samtidigt ofta som om det bara fanns två positioner: rasister och kosmopoliter.
Du är antingen det ena eller det andra.
Sanningen är förstås att de flesta befinner sig någonstans i mitten.
Om det hela ens kan betraktas som en skala.
Nationell samhörighet och identifikation är viktigt för de flesta.
Michael Billig myntade begreppet ”banal nationalism” 1995 i en bok med samma namn. Det är ett begrepp för alla de vardagliga sätt genom vilka vi hela tiden påminns om vår nationella gemenskap. Det är allt från märkning av ”svenskt kött” till ord som ”Allsvenskan” och svenska flaggor på båtarna som kör förbi. Allt detta skapar och påminner om vår nationella tillhörighet dagligen.
Möjligheten att välja identitet är ytterst orättvist fördelad. Utlandssvensken tillåts glida in och ut ur sina olika nationella kulturer. Vara svensk och britt, hallänning, och europé.
Folk med fel namn, fel hårfärg eller fel jobb ges inte samma flexibilitet. De släpps aldrig riktigt in i det svenska samtidigt som vi paradoxalt nog ofta kräver att de tar avstånd från sitt ”blatteskap”.
Såvida du inte heter Zlatan Ibrahimovic.
Zlatan får vara både svensk och annorlunda.
Han är undantaget.
Sedan har vi de infödda svenskar, de som är rätt ointresserade av att vara kosmopoliter. De som bara vill vara vanliga svenska medborgare och gärna hederliga sådana. Men de ser slagsmål på flyktingförläggningen i byn eller en full förskole-klass och funderar på om deras frustration över detta gör dem till rasister.
Alla dessa grupper förtjänar politiska svar.
De senaste åren har de inte fått många.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.