Det är inte ÖB:s jobb att trösta dina ungar
Göran Greiders påståenden är osmakliga
Kultur- och ledarskribenten Göran Greider tror att överbefälhavare Micael Bydén i hemlighet längtar efter krig. I en artikel på DN Kultur gissar Greider att ”det måste slita på dem” i Försvarsmakten att bara få ägna sig åt förberedelser, som proffsboxare som aldrig får tävla.
Det är ett ungefär lika smakfullt antydande som att poliser skulle längta efter riktigt grova brott så att de kan visa sig på styva linan.
Jag betvivlar att Greider inbillar sig att till exempel kvinnojourerna hoppas på fler misshandelsfall för att själva få känna sig meningsfulla.
Överbefälhavarens uttalande på Folk och försvars rikskonferens har väckt starka reaktioner. Bydén vill att svenskarna ska förbereda sig på krig och varnar för att det som hänt i Ukraina kan hända här. Både ministern för civilt försvar och försvarsministern säger ungefär samma sak.
Många har reagerat med oro och förvåning över ordvalen och det höga tonläget. Alla blir nog illa berörda när Bris berättar om samtalen från oroliga barn som hört att det kan bli krig.
Men Bris själva kritiserar varken Försvarsmaktens eller regeringens kommunikation i sitt pressmeddelande – de efterfrågar i stället mer och bättre krisinformation riktad till barn. Framför allt önskar de att kommunerna ser till att barn känner sig delaktiga i frågorna.
Det är inte Försvarsmaktens uppdrag att trösta svenskarna. De har tvärtom varnat för den ökade hotbilden i flera år. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har varit tydliga med vad som krävs av oss i form av förberedelser och lager hemma.
Men kalabaliken är också ett positivt tecken. Den visar att svenskarna faktiskt hör vad Micael Bydén säger
Det är sannolikt att Ryssland kommer ge sig på fler länder än Ukraina. Det är inte heller något nytt att Sverige är extra utsatt.
Redan 2017 konstaterade Försvarsberedningen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det var långt innan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och sedan dess har läget bara förvärrats.
Men det finns en del lärdomar att dra av Greiders text. Framför allt visar den hur otroligt skilda världar den svenska befolkningen befinner sig i. Reaktionerna på Bydéns och ministrarnas uttalanden är kanske det tydligaste exemplet på varför starka ord är nödvändiga.
Om det värsta tänkbara händer måste vi vara förberedda. Det är vi inte idag. Tanken på krig är för de flesta så avlägsen att de sätter i halsen när de hör överbefälhavaren.
Men kalabaliken är också ett positivt tecken. Den visar att svenskarna – kanske för första gången – faktiskt hör vad Micael Bydén säger. Låt oss hoppas att den första reaktionen åtföljs av diskussion, frågor och förklaringar som till slut kan resultera i en gemensam verklighetsuppfattning.
Där har vi något att längta efter.