The National blir ännu bättre med Taylor Swift
Publicerad 2023-04-28
ALBUM Vissa band måste hela tiden förändras.
The National fungerar bättre när de vägrar.
The National
First two pages of Frankenstein
4AD/Playground
ROCK Det är en vacker olyckshändelse som ingen trodde skulle hända.
Vem gissade att The Nationals gitarrist en dag skulle jobba med några av den strömmade popvärldens största namn? Aaron Dessner borde vara det sista namnet på listan när de kalkylerar nästa steg. Men om en vecka släpper Ed Sheeran ett nytt album med Dessner som producent.
Anledningen är att Taylor Swift än en gång fintade bort förväntningarna på hur hon ska vara och låta och ringde upp Dessner i början av pandemin. De gjorde två album tillsammans, ”Folklore” och ”Evermore”. Båda är bland det bästa som Taylor Swift har gjort. Hennes musik fick nya akvarellfärger och han fick i princip en ny karriär.
Rockbandet från Ohio gästade låten ”Coney Island” och här betalar hon tillbaka genom att sjunga en duett med Matt Berninger på ”The alcott”. Det är precis så bra som det verkar på papperet. En långsam vals där Swift målar ordrika melodier med sin röst bakom Berningers mummel. Kontrasten mellan dem är djup och vacker. Phoebe Bridgers, som börjar bli den alternativa popmusikens Taylor Swift, är en lika klädsam duettpartner i ”Your mind is not your friend”.
Matt Berninger har nog aldrig kunnat sluta fred med sin hjärna. Inför albumet har han berättat om sina depressioner, att han har bytt ut sprit och marijuana mot ångestdämpande mediciner. Berninger har till slut blivit den maniska och självutplånande personen som han spelar scen. Och han står inte ut.
Hur märks det i musiken? Jag vet inte. Låtar som ”Tropic morning news” och ”Grease in your hair” är några få exempel som använder samma kläder och skor som ”Fake empire” och ”Bloodbuzz Ohio”. Annars fortsätter bandet att vrida ner volymen på sin musik.
Fördelen med att recensera The National i förväg är att det inte går att hitta alla låttexter ännu. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av vad Matt Berninger sjunger om. Precis som hos REM blir musiken nästan starkare när man inte hör vad han säger. Inte ens sången står i vägen för melodierna och atmosfären. Det räcker att uppfatta enstaka ord och fraser: ”fingernail polish”, ”curse”, ”forgiveness”, ”teenagers on ice”, ”grease”. Man vet ändå att allting håller på att rasa, igen.
The Nationals melodier brukar smyga runt ett tag innan de blir ens kompisar. ”First two pages of Frankenstein” är inget undantag. Man vet aldrig vilka av dem som stannar kvar. Just nu kommer jag knappt förbi den första låten, en bedårande liten ballad med Sufjan Stevens.
Vissa band måste hela tiden förändras för att överleva. The National blir bättre när de låter som sig själva, om och om igen.
BÄSTA SPÅR: ”The alcott” och ”Once upon a poolside”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik