Tar nästan en halv show innan det verkligen bränner till
Håkan Steen om turnén ”Experience + innocence” med U2
KONSERT U2 rycker upp sig.
Nya turnén ”Experience + innocence” känns som den fullgångna versionen av showen de tog till Stockholm för tre år sedan.
Tyvärr kommer den inte närmare Sverige än Köpenhamn.
U2
Plats: Royal Arena, Köpenhamn. Publik: Bandets management släpper inga siffror men arenan tar cirka 16 000 vid konserter och det är utsålt i kväll. Längd: 143 minuter. Bäst: ”One” och ”Love is bigger than anything in its way”. Sämst: ”Cedarwood Road”.
KÖPENHAMN. Sverige har alltid varit ett starkt fäste för U2.
Således förvånande det en aning när de i fjol helt fräckt valde bort vårt land på sin jubileumsturné för albumet ”The Joshua tree”.
Visserligen hade de gjort ett rejält stopp i Stockholm på turnén ”Innocence + experience” hösten 2015, då de gjorde hela fyra kvällar i Globen. Men ändå.
Inte heller den här svängen når närmare än helgens två utsålda konserter på Royal Arena i Köpenhamn.
Och det är synd, för precis som fjolårsalbumet ”Songs of experience” var en låtmässig uppryckning efter besvikelsen med systeralbumet ”Songs of innocence” är det här en gedigen vidareutveckling av flera idéer från Globen-showerna.
Konceptet med en förlängd scen i form av en ”bildskärmskorridor” som skär genom ståplatsområdet är kvar, men skärmarna är större och skarpare och bandet har blivit bättre på att nyttja dem snyggt.
Och även om en och annan kanske känner sig snuvad på vissa klassiker – ”The Joshua tree” verkar U2 vara så klara med att de inte spelar någonting därifrån – bygger irländarna ihop en starkare helhet, som under Europa-delen av turnén får en tydlig europeisk prägel, med tung politisk underton.
Under svenska valnatten spelade U2 i Paris och när resultatet under showen nådde Bono lät han sitt ondskefulla alter ego MacPhisto hylla SD-ledaren Jimmie Åkesson med en Hitler-hälsning.
I kväll händer det igen, i en tirad där den djävulslike figuren även lyfter fram Ungerns nationalkonservative premiärminister Viktor Orbán som en hjälte.
Men elak ironi är bara en liten, liten del av konserten. U2:s politik har som bekant alltid handlat om att hela och förena. Och med tanke på allt spott och spe de fått utstå genom åren för att de har haft fräckheten att försöka vara goda är det imponerande att de i dessa polariserade tider orkar stå stoltare i sin mission än någonsin.
Showen är i långa stycken en ren visuell fest men musikaliskt tar det nästan en halv show innan det verkligen bränner till. Andra halvans glimrande intensitet väger emellertid upp mer än väl.
U2:s kanske främsta styrka har alltid varit att göra hela de jättearenor de spelar på att bli delaktiga i showen. Och jag vet inte om det är de skruvade tiderna som gör det men i kväll känns det lite extra helande att få slukas upp av värmen i ”Pride” eller ”One”.
I det stunderna orkar jag inte riktigt bry mig om snacket att Bono är en skatteplanerande hycklare och allt vad det brukar heta.
Cyniker kan håna honom bäst de vill för att han spikar upp slagord som ”Respect existence or expect resistence” eller ”Poverty is sexist” på de sprakande skärmarna.
För han gör något. Hur många andra orkar? I den värld vi har nu kan det omöjligen vara Bono som är fienden.
Framför allt visar han och hans tre Dublin-compadres med den här turnén att det faktiskt är långt ifrån dags att räkna ut U2.
U2 spelar på Royal Arena i Köpenhamn även i kväll.