En viktig parentes i Bob Dylans karriär

Markus Larsson

Så många får Shadows in the night

STANDARDS Bob Dylan har velat spela in en skiva som ”Shadows in the night” sedan han hörde ”Stardust” med countryartisten Willie Nelson i slutet av 70-talet.

Precis som ”Stardust” är Dylans trettiosjätte studio­album en rad covers på amerikanska evergreens, standardlåtar som brukar rymmas under samlingsrubriken och begreppet ”Den stora amerikanska sångboken”.

Förebilden är Frank Sinatra. ”Ol’ Blue Eyes” blir här den underliggande inspirationskällan och röda tråden. Han sjöng samtliga låtar som Dylan valt att spela in på skivan. I en ny intervju med AARP, ett av världens största magasin för seniorer över 50, säger 73-åringen att Sinatra är ”berget som man måste klättra upp för, även man inte når så högt”.

På förhand låter det djupt oroväckande. Ska en rockkråka försöka att slå en näktergal? Bob Dylan har gjort standardlåtar förr, men hans croonerröst brukar dela upp publiken i två läger: avsky eller nervös fascination. Skivan ”Self portrait” fick exempelvis den amerikanske rockjournalisten Greil Marcus att öppna sin recension med frågan: ”Vad är det här för skit?”

Dylan känner dock till sina begränsningar och försöker inte härma Sinatra alls. Musiken är framförd med liten sättning, fem musiker som varken använder piano eller högljudda trummor. Respekten för materialet märks i både fram­förandet och albumets formgivning. ”Shadows in the night” är en exakt kopia av jazzalbumen på bolaget Blue Note, en liten detalj som verkar vilja understryka att Dylan sjunger tidlöst guld.

Det mest imponerande med de trivsamma tolkningarna, från inledande ”I’m a fool to want you” till avslutande ”That lucky old sun”, är just sången. Till och med på mytomspunna gamla skivan ”Blood on the tracks”, som innehåller de giftigaste och sorgligaste texterna om kärlek som rocken känner till, reste Dylan ofta en mur av snäsig arrogans och sarkasm mellan sig själv och publiken.

Men för att över huvud taget kunna göra evergreens som ”Autumn leaves” rättvisa går det inte att hålla sig själv på ett coolt avstånd. Det Dylan beundrade med Frank Sinatra var hans förmåga att sjunga som om han talade direkt till lyssnaren. Även ”Shadows in the night” blir som ett varmt och öppet samtal där Bob Dylan artigt bjuder dig på ett glas rödvin.

Albumet kanske bara blir en parentes i Dylans långa karriär. Men det är en viktig parentes. Här känns det äntligen som att han sänker garden och hittar sin riktiga röst.

BONUS

BÄSTA SPÅR:

Hur många trodde att Dylan skulle klara av ”That lucky old sun”, som spelats in av otaliga namn, däribland Ray Charles?

VISSTE NI ATT...

Dylan har gett bort 50 000 cd-exemplar av sin nya skiva gratis till pensionärer i USA?

LYSSNA OCKSÅ PÅ:

”Stardust” med Willie Nelson, albumet som gav Dylan idén till ”Shadows in the night”.