U2 levererar en axelryckning i Globen

Markus Larsson

MARKUS LARSSON: Så bra var första av fyra Sverigekonserter

Vad var det här?

En sensation?

Nja, helhetsintrycket är snarare en bra axelryckning.

Oskuld + erfarenhet.

Namnet på den aktuella turnén har mer schvung på engelska – "Innocence + experience".

Konsertens tema är att berätta om gruppens uppväxt i Dublin (innocence) och aktuella yrke som ett av världens största rockband (experience).

Låtvalen speglar med varierande framgång gruppens ambitioner. Tonvikten ligger ofta på det senaste albumet "Songs of innocence". Och att irländarna väljer att lyfta fram sitt allra senaste material är på sätt och vis djärvt.

U2 bildades 1976 och med tanke på den långa karriären är det svårt att tillfredsställa alla och hitta nya infallsvinklar. De hade lätt kunnat göra som Rolling Stones – riva av ett "greatest hits"-set och lägga in ett par pliktskyldiga låtar från sin senaste skiva.

Här visar U2 dock att de fortfarande vill framåt, att de fortfarande vill utvecklas, att de inte vill lägga sig på rygg och vila på gamla meriter.

Det är värt en applåd.

Problemet är bara att avståndet mellan klassikerna och, säg, en "Cedarwood road" är lika stor som skillnaden mellan Zlatan och resten av landslaget.

Det finns fler exempel och tveksamheter.

Enda poängen med "Invisible" är till exempel att fyra bandmedlemmar får stå på rad bakom LED-skärmar för att skapa en musikvideoliknande effekt. Musiken låter rätt anskrämlig och publikkontakten är noll.

Detsamma gäller för versionen av "Sunday bloody sunday". Den är lightsaft. Den lyfter aldrig.

Eller hela partiet på den lilla, mer intima scenen mitt på parkettplats.

Greppet med att låta en tjej ur publiken stå och filma U2 med en smartphone – är de måhända sponsrade av Meerkat? – känns bara fånigare för varje gång jag ser det. När The Edge försöker rocka framför telefonen är det dags att sucka och ta sig för pannan igen.

Och av alla låtar som U2 gjort väljer de sedan att spela – trumvirvlar och fanfarer och bastubor och en klarinett – "Volcano".

Det går inte att säga att de största arenakolosserna – ingen av dem behöver väl någon närmare presentation – har samma temperament,

dödsföraktande övertygelse och sprängkraft längre.

Men mot slutet, när Bono rullar ut sina banderolltal om världens tillstånd med fokus på den rådande flyktingkatastrofen i Europa, ger U2 en nödvändig påminnelse om varför man en gång förälskade sig i dem.

Ironi och cynism och nihilism kan vara tilltalande – men hos U2 växer alltid musiken när låtarna går hand i hand med den fasta övertygelsen om att människan kan förändra världen.

"Where the streets have no name", "Pride (in the name of love)", "With or without you" och "One" brinner kanske inte som förr – men där känns

hettan ändå mot huden. Den styrkan har aldrig de mer passiva berättelserna om bandets uppväxt i Dublin från "Songs of innocence".

Det går säkert att skoja mycket om bortskämda rockmiljonärer och deras världssamveten – men vem orkar göra det i dag?

Att försöka vara engagerad i sakernas tillstånd, mänskliga rättigheter och öppna gränser kan aldrig vara fel. Inte nu, inte längre.

Det händer mycket i showen, både på scenen och på bildskärmarna. Men det som verkligen står ut och stannar kvar är en enkel hashtagg: #refugeeswelcome