Taylor Swift polerar en av sina kronjuveler
Publicerad 2023-10-27
ALBUM ”1989”, döpt efter hennes födelseår, är grundstenen i Taylor Swifts popkarriär.
Nyinspelningen blir en påminnelse om ett ljuvligt album – kryddad med deep cuts för de mest inbitna.
Taylor Swift
1989 (Taylor’s version)
Republic/Universal
POP Taylor Swifts mastodontprojekt att spela in sina sex första album igen för att återta laglig rätt till dem har nu tagit henne till ”1989”. Omarbetningen av skivan som är döpt efter 33-åringens födelseår släpps exakt nio år efter den ursprungliga utgåvan.
På femte albumet tog Swift klivet fullt ut som popstjärna, med hjälp av 80-talsfluffig produktion och några av hennes bästa hits och vackraste ballader. Originalversionen är en dragkamp mellan klistrig Max Martin-pop och dimmig Jack Antonoff-dito – ett uttryck som har definierat Swifts post-country-karriär.
Den konstnärliga poängen med att spela in låtarna på nytt är begränsad – i synnerhet eftersom de nya versionerna ligger så nära originalen (vilket också är själva poängen). Det som går förlorat är nerven som uppstår när en artist fångar sig själv i steget. ”Taylor’s version”-konceptet blir snarare en möjlighet att upptäcka albumen på nytt.
På ”1989” var Taylor Swift nyförälskad i popmusik. I ”Blank space” och ”Bad blood” hörs hur grunden läggs till hela hennes framtida karriär. Det är samtidigt lätt att föreställa sig hur ”Wildest dreams” skulle låta i mossbeklädd ”Folklore”-skrud. Den väldigt producerade ”1989” förlorar faktiskt mindre i sin nya tappning än, säg, den oefterhärmliga ”Red” som var så beroende av mood.
”Style” är och förblir en av de bästa poplåtar jag har hört även i sin nya version. ”You are in love” är fortfarande en av den moderna popmusikens finaste ögonblicksbilder av förälskelse.
De gamla låtarna i all ära men ”swifties” i alla länder kastar sig givetvis över albumets ”From the vault”-spår. Den här gången är de tidigare outgivna låtarna sex till antalet (om vi räknar med ”Sweeter than fiction” från en så kallad ”Tangerine version” av skivan). Det är en samling pärlor skrivna i samma era, helt i linje med de pastellfärgade nyanserna på ”1989”.
”Slut” är producerad av svenske Patrik Berger och ”Say don’t go” ett samarbete med låtskrivaren Dianne Warren. Annars är samtliga bonusspår signerade Swift och Antonoff.
Swifts penna är lika vass och detaljerad som någonsin och det bästa sparar hon till sist. I ”Suburban legends” står hon i ett ”1950’s gymnasium” och tänker på den förlorade skolkärleken. I drömmiga discon ”Is it over now?” levererar hon den ”Gilmore girls”-romantiska raden ”let’s fast forward to three hundred takeout coffees later”.
Världen ser fortfarande lite vackrare ut genom Taylor Swifts lins.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik