Publicerad 2023-03-19
Anastasia firar sin sjuårsdag i bombkällaren.
Vännerna har sedan länge lämnat den ansatta staden vid frontlinjen.
Men hon bor kvar med mamma och pappa, på tio kvadrat under jord, utan rinnande vatten.
– Min dotter är inte rädd för bomberna. Inte en enda gång har hon gråtit under kriget, säger pappa Konstantin, 39.
LYMAN. Konstantin leder oss ner källaren, till en smal underjordisk gång.
Där i mörkret hänger festresterna kvar. En uppblåst sjua i blankt guld och ljusrosa ballonger.
– Här firade vi, gav henne presenter och tårta. Vi gör allt för att hon inte ska tänka på kriget, säger han och borstar smulor från ett träbord.
Hans dotter Anastasia har just fyllt sju. Det senaste året har hon och familjen levt under ett hällregn av raketattacker.
Hennes vänner har flytt Lyman, en högriskzon tio kilometer från frontlinjen. Den strategiskt viktiga järnvägsstaden ockuperades av ryssarna under nära ett halvår, men återtogs av ukrainska styrkor i höstas.
Än idag uppmanas invånare att evakuera området på grund av fortsatta attacker och svåra levnadsförhållanden.
De som trots allt stannar kvar lever ofta i ruiner och källare. Upp till 90 procent av alla byggnader i Lyman har förstörts eller skadats, och runt tio procent av befolkningen bor kvar efter Rysslands storskaliga invasion.
Det finns inte rinnande vatten och elen var utslagen i åtta månader. Myndigheter uppskattar att runt 700 barn är kvar.
Anastasia är en av dessa frontlinje-ungar.
Konstantin för oss vidare i källargångarna. Utanför dörren till förrådet tänder han lampslingan i kulörta färger.
– Disco, disco, säger han med cigaretten i mungipan, och hukar sig när han kliver in.
I förrådet, på runt tio kvadratmeter, är väggarna täckta med hyllor och prylar. Hans mamma lagar borstj på en kokplatta i hörnet. Det luktar kål och dill.
Han pekar ut sovplatserna i våningssängen, där Anastasia, eller ”Nastya” som de kallar henne, sover med sin mamma och pappa.
Glitternagellack, parfymen Honey Bunny och anteckningsböcker med rosa päls. Utanför rummet har de placerat en kamin de fått av volontärer häromdagen.
– Först nu kom den… Vi hade behövt den tidigare i vinter, muttrar Konstantin.
Ovan jord, i deras hemkvarter, är varenda hus märkt av raketernas framfart. Sprängda fönster överallt, och på gården syns en gigantisk krater i marken, endast 50 meter från källarsängen. Flera gator är hamrade till brända grushögar. Av huset på hörnet är det bara entrétrappan som står kvar.
I deras tidigare lägenhet, där de ibland vistas dagtid, klättrar Anastasia upp i pappas knä i filtklädda soffan. Hon får titta på barnprogram på hans mobil.
I köket står hinkar med vatten som de hämtat i en brunn. Mot väggen lutar plåttunnan som de brukar fylla med badvatten.
I taket har sjok av gipsbitar, lika stora som en sjuåring, lossnat efter attackerna.
Mamma Irina, 33, blickar mot sprickorna ovanför dem.
– Det har varit väldigt tufft att sitta i källaren, förklarar hon.
– Ja, en del familjer kunde inte ens ta sig ut. Men jag fortsätter att gå upp, elda och värma vatten, säger Konstantin.
När Ryssland inledde sin storskaliga invasion förbjöds samtliga män 18–60 år att lämna Ukraina, utifall att de skulle behövas i striderna. Alla får inte sin inkallelseorder omgående.
Konstantin är en av de som inte fått ett kallelsebrev ännu. Och vill inte få det heller. Säger att han inte var född till att döda.
– Det är inte krig – det är självmord. Ska man gå ut i krig, och sedan dödar de en två dagar senare? Vad för sorts krig är det?
– Vi bryr oss inte om detta kriget. Vi har bott här, och kommer fortsätta bo här. Det vore inte vettigt att dra någon annanstans. Vart ska vi åka? Vem ska ge oss mat där? Om vi lämnar kommer vår lägenhet att plundras, det skulle inte finnas något att återvända till.
En betydande andel av de familjer som stannar kvar i dessa riskzoner kallas ”väntare” av ukrainare. Det vill säga: Flera av dem är ryssvänliga, och väntar på att ryssarna ska ta över området igen.
Anastasias rysktalande föräldrar är emot kriget. De vill att det ska ta slut. De är också starkt kritiska till Ukrainas regering, och väntar således hellre än att fly.
Andra i lokalbefolkningen vittnar om en brutal tillvaro – tortyr, våldtäkter, avrättningar och massgravar – under de månader då ryska soldater ockuperade Lyman, rapporterar Kyiv Post och the Independent.
Men Konstantin känner inte igen den beskrivningen. Under ockupationen, mellan maj och oktober, var inget annorlunda, påstår han.
– De kom, gjorde sin grej. Ingen rörde oss, ingen skadade oss. De tog också med humanitär hjälp.
Frågan om etniska ryssar i östra Ukraina är känslig. Ända sedan 2014 har pro-ryska separatister, stödda av Moskva, stritt om kontroll över Donbass.
President Vladimir Putin sprider desinformation om att Ukraina begår krigsförbrytelser och folkmord mot etniska ryssar i regionen, och påstår att Ryssland har ett ansvar att skydda dem.
Anastasias föräldrar tillhör den ryska minoriteten i Donbass. Konstantin och hans fru, Irina är inte särskilt kritiska mot Ryssland, trots att Kreml är ansvariga för den storskaliga invasionen och för de raketer som landar i deras bakgård.
Den ukrainska regeringen, är de däremot arga på.
– De bryr sig inte ett skit om folk.
Konstantin blir allt mer upprörd ju mer han talar om det.
– Jag förstår att de slåss. Men gå och slåss på ett fält någonstans! Varför slåss de här? Varför skjuter de ner raketerna här? Vi är en börda för dem. De vill inte ha kvar folk i staden, det vore enklare. Då hade de gjort hela stället till sophög.
Han sparkar på lådan med mat han fått från ukrainska staten. Konserver med kött, och pasta.
– Vem ska äta det där? Bara mina hundar äter det.
– Öppna butikerna, ge oss jobb, så ska vi försörja oss själva.
Putin nämner paret aldrig. Men de tycker att den ryska minoriteten är utsatt i Donbass. Förklarar inte mycket mer. ”Vissa saker borde man inte säga framför kameror”, hävdar de.
Verklighetsbeskrivningarna skiljer sig kraftigt åt bland människorna i östra Ukraina.
Anastasia uppmanas att skruva ner ljudet på mobilen när pappa pratar.
Hon skulle ha börjat i första klass förra året. Istället blev det onlinelektioner och självstudier i källaren.
På väggen hänger en teckning där Anastasia målat fyra hjärtan och blommor. Hon har skrivit mamma, pappa och farmor på ryska.
Anastasia brukar följa sin pappa vart han än går. Till affären, till hönsen.
Hon är aldrig ledsen, understryker Konstantin igen. Inte ens när mamma berättar hur hon flydde från sin arbetsplats på förskolan, hals över huvud, för två veckor sedan.
– Så fort jag sprang ut exploderade den. En pojke skadades, en man dödades. En andra raket slog ner vid sjukhuset och slungade bilarna 15 meter bort, säger mamma Irina.
Flera personer har dödats eller lemlästats här, längs vår gata, berättar Konstantin. Anastasia fortsätter kolla på barnprogrammet, utan att röra en min.
När katten stryker längs benen, skopar hon upp honom vant med handen, så att de kan titta på skärmen tillsammans.
De vuxnas ord om ledare i Kreml och Kiev far över huvudet på flickan i soffan.
När flyglarmen inte tjuter och väggarna inte skakar, finns det andra bekymmer hon hellre vill diskutera.
– Jag vill ha en tjejkatt istället – så att vi kan få kattungar. Men det får jag inte för mamma, tjurar hon.
Konstantin rufsar henne i håret. Han medger att det finns stunder då han oroat sig för sin dotter. Men mest verkar han stolt över att hon utåt sett verkar bita ihop, och accepterar en födelsedag i skyddsrummet.
– Inte en enda gång det senaste året har hon gråtit över kriget, inte en enda gång har hon varit rädd för bomberna. Även om huset skakade när de flög in i taket, och vi trodde att huset skulle falla i bitar. Inte en enda gång har någon gråtit i mitt hus.
