Publicerad 2023-03-26
Allt fler ukrainska soldater fryser sin sperma innan de åker till frontlinjen.
Många par drömmer om barn – även om det värsta skulle ske.
– Jag vågar inte ens tänka på ett sådant scenario, säger Iryna, 29.
KIEV. Iryna tråcklar på blåa plastskydd på skorna innan hon kliver in på fertilitetskliniken i Kiev. Hon kommer ensam. När maken Oles, 29, kommer hem nästa gång vet hon inte.
Om han någonsin återvänder.
Iryna scrollar, hittar en bild på Oles, med klarblå himmel som bakgrund. Han har militäruniformen på sig, hjälm, radion på bröstet, ett försiktigt leende. Hundra mil bort.
Han strider just nu i en av de blodigaste på frontavsnitten i kriget mot Ryssland. När han var hemma i december bestämde paret sig: De ville frysa hans sperma.
Inget skulle få sätta stopp för deras familjedrömmar.
– Vi har alltid velat ha barn, även om jag aldrig trodde det skulle ske under dessa omständigheter.
I receptionen på privata fertilitetskliniken Ivmed, ligger glansiga broschyrer, med bilder på män som håller i bebisar, som informerar om projektet där soldater kan frysa spermier och ägg gratis. Som försäkring ifall de skulle skadas eller dödas på fronten.
Sedan kliniken inledde projektet har 150 personer valt att använda tjänsten. Majoriteten har redan en partner, en tredjedel av soldaterna är ensamstående. Varje vecka kommer i snitt fem nya soldatpar. Och allt fler fertilitetskliniker i Ukraina har startat liknande initiativ.
När Ryssland inledde sin storskaliga invasion i fjol, avstannade Ukrainas fertilitetsindustri tvärt. I april öppnade de flesta igen – till en ny verklighet.
Tidigare var kunderna ofta utlänningar som ville dra nytta av Ukrainas liberala regler kring surrogatmödraskap. I dag är det allt oftare ukrainska par som är oroliga för att mannen ska åka och strida vid fronten.
Halyna Strelko, fertilitetsläkare på Ivmed, säger att många soldater som besöker kliniken är tystlåtna. De har redan haft de svåraste diskussionerna hemma med sin partner.
– Men en del berättar att det hjälper dem psykiskt att veta att de en dag kan få barn. Särskilt för dem som ännu inte har några. Det kan vara tungt att tänka på att de kan dö utan att lämna någon avkomma efter sig, säger hon.
Om soldaten dör på fältet har partnern rätt till det biologiska materialet, om de skrivit under papper.
Men en växande skara soldater kommer ensamma, utan att vara gifta, vilket är mer problematiskt om han dör. Än så länge är det en juridisk gråzon vad som sker med den sperman.
– Vi kan frysa den, vi kan spara den. Men annars kan vi än så länge inte göra någonting med den om han stupar, säger Strelko.
Eftersom Kiev drabbas av kontinuerliga strömavbrott på grund av Rysslands attacker mot Ukrainas infrastruktur, är labbet drivet av generatorer för att se till att sperman hålls fryst till -196 grader celsius.
Embryologen Oksana Lyzohub, 30, visar runt i kryolabbet. Hon har hårnät, där bara dinglande strassörhängen sticker ut.
– Här är fertiliseringsstationen, säger hon, och pekar på kollegan Maxim, som med fjäderlätta handrörelser befruktar ett ägg, med ögonen i mikroskop.
Oksana själv håller på att frysa sperma i små rör.
Hon drar på handskar och lyfter locket till kryoförvaringen så att flytande kväve sipprar ut i vita slöjmoln, som en ande i lampan. I minusgraderna kan sperman sparas i flera årtionden.
– Undersökningar visar att soldater i strid bara har hälften så stor fertilitet som ”vanliga män”, på grund av fysiska skador, infektioner, eller brist på mat och sömn. Därför är det viktigt att de tänker på reproduktionen i tid, säger Oksana.
Nataliya Kyrkach-Antonenko, 37, är en av de kvinnor som är djupt tacksam över att hon tog det säkra före det osäkra. Hon visste att hon ville ha en stor familj, och hade redan gått igenom ett missfall. Sedan kallades maken Vitaly, 35, in i kriget.
– Redan från början var min man orolig att jag skulle lämnas ensam, han insåg riskerna med krig. Han visste hur mycket jag älskar honom och hur viktigt det är för mig att få barn, skriver Nataliya till Aftonbladet i ett meddelande.
Under en av Vitalys höstpermissioner besökte paret kryokliniken i Kiev. En vecka senare dödades han av splitter i huvudet. De hade varit ett par i nästan två årtionden – på en sekund rycktes drömmarna om kärnfamilj från dem.
Efter hans död vädjade Nataliya på sociala medier till andra i Ukraina att gå igenom samma process – innan det är för sent. ”Det kan vara din enda chans. Jag ber er, skjut inte upp det”, skrev hon.
I dag, tre månader senare, är hon inställt på att fullfölja sin plan.
– Jag vill föra hans arv vidare, se honom i dem. Om jag har tur, och kan få fler än en, så planerar jag att föda alla embryon.
29-åriga Iryna fortsätter in på mottagningen där bilder hänger i metallklämmor, på skrattande bebisar som fertilitetsläkaren hjälpt till världen. Hon sätter sig på en bänk. Hon och Oles träffades i en studiegrupp och gifte sig för fem år sedan.
Redan nu, med Oles fortfarande på slagfältet, försöker hon bli gravid. Att komma hit ensam och gå igenom en ivf-process är tufft. Psykiskt utmattande.
Hon önskar att kriget ska upphöra, helst igår. Att Oles kommer hem. Men insikten om att striderna lär tar längre tid än hon hoppats på börjar sjunka in.
Under tiden tuggar deras framtidsplaner på halvfart.
Förhoppningen är att skaffa två barn. Växer embryot som det ska, kan hon tvingas gå igenom graviditeten ensam och uppfostra barnet själv under långa perioder.
Det finns en fråga hon helst undviker:
Om maken Oles kommer hem i en kista, vill hon ändå föda hans barn?
– Jag vill inte ens tänka på det, vilket en del kanske tycker att det är korkat. Vi har diskuterat det flera gånger och landar alltid i ”låt oss ta det när det kommer”. Vi vill inte gå sönder av oro redan på förhand.
– Jag försöker tro på det bästa. Vi kan inte bestämma förutsättningarna, vi valde inte det här kriget. Men han slåss för vår framtid – och vår framtid innehåller barn.
