Min farmor överlevde Förintelsen – nu har hennes röst tystnat
Cyla Trus, 93, dog i sviterna av covid-19
Jag kanske inbillade mig att du var odödlig, du som så många gånger lurat döden.
Det var inte så här det skulle sluta.
Inga blomsterkransar som pryder kapellet, inga blommor på kistan som är enkel i trä. Din kropp är tvagad, vattnet har enligt ritualen renat din själ. Sand från Israel har strötts under ditt huvud och på din kropp.
Du bär en vit särk, ligger omlindad som en nyfödd i ett näste av vita lakan.
Jag måste titta på ditt ansikte en stund för att förstå att du inte kommer att vakna.
Hon dog plötsligt, tidigt på måndagsmorgonen. Två dygn senare begravde vi henne.
Kvällen före lät hon pigg i telefonen, sa som vanligt att ”allt är ok, jag ska inte klaga”. Vi pratade inte om att hon hade testats positivt för covid-19, att smittan var utbredd i hela huset, på alla avdelningar på hemmet. Hon var sedan fyra dygn tillbaka isolerad på sitt rum. Vår oro stillades av att hon varken hostade eller hade svårt att andas, inte visade några yttre symtom.
Samtidigt vet jag att hon sedan kriget blivit expert på att hålla uppe en fasad och inte låta omgivningen veta hur hon egentligen mår. Så mycket smärta som hon hållit inom sig i decennier. Så många gånger hon förminskat sin egen historia, i skuggan av farfars.
Som ung tonårsflicka tvingades hon överleva ett krig på egen hand, utan sin familj. Hon visade tidigt i livet att hon drevs av en intuition, en känsla av hur hon skulle agera, parera, en stark känsla av vad som komma skall.
Jag undrar, kände du på dig att det var just den morgonen du skulle dö?
I våras tog corona elva av de boendes liv på Judiska hemmet. Ett hem med judisk profil där flera av Förintelsens sista överlevande, som farmor var, tillbringar sin sista tid i livet. Ett hem där personalen måste vara medveten om vad som kan trigga i gång krigsminnen hos en överlevande.
Hårda skor mot golvet om marscherande nazister, duschen om helvetet i Auschwitz. Till skillnad från andra äldreboenden måste besökare måste ta sig igenom en säkerhetssluss för att få komma in.
Under de sju månaderna som följde höll de smittan borta. Från att ha träffat farmor bakom en plexiglasskiva som en skyddande barriär fick vi i början på oktober komma in på hennes rum igen. Regeringen hade precis hävt besöksförbudet på äldreboenden som infördes i april.
Vi var först tveksamma att gå in, men längtan efter normalitet bestämde åt oss.
På avstånd betraktade jag henne genom det visir vi försetts med, som immade igen av mina andetag. Hon satt där i sin rullstol vid köksbordet som en gång stod i hennes och farfars kök i Farsta, hennes fingrar lekte med kanten på den blommiga klänningen, naglarna var nymålade i gammelrosa. Hon visade sin belåtenhet över de nya innetofflorna genom att vicka lätt på högerfoten, den som är minst svullen.
Minnet av våren brände i periferin. Överfulla bårhus, stigande dödstal. Kroppar som av säkerhetsskäl skulle läggas förseglade i en svart bisättningssäck i plast försedd med ett gult klistermärke som varnar för smitta. Den fick inte öppnas, inte ens för en anhörig som ville ta ett sista farväl.
Det viktigaste var att skydda våra äldre, upprepades det.
Samtidigt som de judiska begravningarna avlöste varandra under tidig vår spreds antisemitiska konspirationsteorier om att viruset skapats och sprids av judar. Tjugofem judiska coronabegravningar hölls på den judiska begravningsplatsen i södra Stockholm inom loppet av några veckor, flera av de avlidna var Förintelseöverlevande.
Innan du flyttade in på hemmet trodde inte vi, och kanske inte heller du själv, att du skulle få uppleva din nyligen fyllda 93-årsdag. Men så överlevde du ju till och med den där våren.
Vid hennes fötter i kistan ligger gamla böneböcker. Böcker som ofta kommer från dödsbon och som precis som vi, enligt tradition, inte ska bränna utan begravas i jorden. Jag placerar boken vi skrev tillsammans om hennes liv vid huvudändan. Den ska vara lätt för henne att nå.
”En jude angavs under kriget för ett kilo socker, vi var inte värda mer än ett kilo socker, kan du tänka dig?”, sa du när vi satt i ditt kök i Farsta, där du till slut gick med på att berätta din historia.
I dag vet vi mer om viruset, som att en avliden i covid-19 inte behöver förvaras förseglad från omvärlden. Kistan hålls ihop av träpluggar, jag och pappa turas om att banka igen en efter en. Oåterkalleligt och definitivt.
Sedan rätas det svarta bårtäcket ut för att täcka hela dig.
Pappa har stängt av farmors telefon, avslutat DN-prenumerationen. Hennes rum står fortfarande orört, vi kommer inte att få komma in och tömma det. Vi ombeds skriva en lista till personalen på vad vi önskar att de packar ihop till oss. Stenarna på fönsterbrädan som jag fick med mig hem från din hemby Chorosnytsja i Ukraina, tavlan med den vackra svanen som i alla år hängde över hennes säng... Farmors kläder kommer vi att få i svarta sopsäckar.
Mejlet till de tyska myndigheterna är skickat, det som slutligen klipper banden mellan farmor Cyla och hennes förövare. Som kompensation för Förintelsen blev både hon och farfar Lejb i början på 60-talet beviljade en månatlig skattefri pension livet ut, en summa som bestämdes utifrån hur mycket skada kriget bedömdes ha orsakat.
Depression, ångest, svåra och kroniskt neurotiska besvär, hjärtbesvär, sömnsvårigheter, mardrömmar om förföljelser och trakasserier... konstaterade läkarna.
Varje år sedan dess har farmor behövt skicka in ett bevis till den tyska myndigheten att hon lever för att utbetalningarna ska fortsätta komma.
Nu har de fått ett bevis på att du är död.
Jag tänker tillbaka på de lövtunna papper som hängde i blekta mappar, prydligt på rad i korridorerna. Nitiskt bokförda dokument om nazismens offer, ett lidande som hittills kostat tyska staten 48 miljarder euro. Några tusen akter av totalt drygt tre miljoner vittnesuppgifter från Förintelsens offer är fortfarande öppna och förvaras i källaren till en myndighetsbyggnad i Düsseldorf, som jag besökte förra året. Fram tills i måndags morse var en av dem farmors.
Hennes akt kommer nu att lämna arkivet för öppna ärenden i källarlokalen och flyttas till ett rum för de som inte längre lever.
Rabbinen som håller i begravningsceremonin är precis som jag barnbarn till några av de som kom att kallas Farsta-judarna. Efter kriget var de ett gäng Förintelseöverlevande som bosatte sig i där. De gav varandra ett sammanhang, en plats i ett nytt land, i ett nytt liv. De behövde inte förklara, för alla visste att det inte går att sätta ord på det ofattbara. De möttes ofta upp vid bänkarna på Farsta torg för att mata duvorna.
Jag minns dem alla så väl.
Du var den sista kvar bland Farsta-judarna, med dig går även den epoken, en generation, i graven.
Du ”är” ingenting längre, du ”var”. En enkel grammatisk korrigering som omkullkastar allt. Det kommer bli tomt nu. Med dig har ännu en stark röst för vårt kollektiva minne av Förintelsen gått förlorad, röster och historier som samhället bär ett stort ansvar för att fortsätta att lyfta.
Förintelsen berövade dig på allt, och till skillnad från dig så har vi en gravplats att gå till för att sörja. Den trösten har du aldrig haft.
Gläntan ligger utanför Yavoriv, en stad i västra Ukraina, några mil från din hemby Chorosnytsja. Jag drog med fingrarna på minnesmärket för de tusentals judar som sköts ihjäl här med ett nackskott, inristade hjärtan samsades med hakkors.
Omgivna av tallskog, under en grästäckt kulle, ligger delar av din familj begravda i en massgrav. Mamma Marim, pappa Moses och storebror Herman. Hur och var dina småsyskon Fanny och Jacob dödades fick du aldrig reda på.
”Det är ingen välsignelse att överleva ett krig, Helena. Det är ett straff. Som att gud valde ut en i en familj som skulle överleva och tvingas leva med smärtan ”, sa du till mig.
Omgiven av tallskog, sjuttiosju år senare, sänks du ner i jorden. Vi kastar en efter en tre spadtag med jord som slutligen ska täcka den enkla träkistan. Enligt traditionen ska en jude så snart som möjligt efter sin död ner i jorden, först då får kroppen ro.
Skulden var återkommande, den lämnade dig aldrig.
Du är fri.
Den judiska traditionen är så vacker i sin enkelhet. Det avskalade som ska symbolisera att alla är lika inför döden.
Du blev ändå 93 år, du som alldeles för tidigt i livet förlorade makten över ditt värde som ung flicka, dotter, judinna, syster. Men jag vet att du hade flera år kvar i dig att leva. Du har alltid funnits i mitt liv och så skulle det fortsätta vara.
Det var inte så här det skulle sluta.
Farfar har väntat länge på dig nu. Sov gott, älskade farmor.