"Jyllands-Posten – var ligger det?"

Wolfgang Hansson

, 

TT

Skulle döda så många som möjligt på Jyllands-Posten

Glostrup. I sin svarta Adidasjacka och snaggade skalle ser Sahbi Zalouti mer ut som medlem av ett mc-gäng än en islamitisk terrorist.

Han förnekar inte att han och de övriga åtalade satt hemma i hans lägenhet och diskuterade terrorplaner "mot den där tidningen med Muhammedteckningarna".

Lutad mot mikrofonen säger han:

– Det var bara snack. Inget som skulle ske i verkligheten.

Zalouti var den ende av de fyra åtalade som förhördes under den första dagen av terroristrättegången i tingsrätten i Glostrup utanför Köpenhamn.

Han försökte framställa sig den oskyldigt åtalade som blev indragen i något han inte visste var det var. Han var enbart en samtalspartner. Inte en deltagare.

– För mig var det aldrig tal om att det skulle hända någonting i verkligheten. Det var bara orealistiskt prat. När jag fick höra att mina vänner gripits med vapen så blev jag stel som en staty.

– Jag är muslim. Ja. Jag är religiös. Ja. Är jag terrorist? Nej. Jag tänker aldrig gå och skjuta folk.

Zalouti omväxlande småskrattar och ryter upprört mot förhörsledaren. Med jämna mellanrum stryker han ursäktande med sin vänsterhand över den kvinnliga tolkens rygg. Det är svårt att veta om det är en spontant gest eller något han gör medvetet för att ge ett mjukt och vänligt intryck.

Vapnet hittades i hyrbil

Han erkänner utan omsvep att han hade vapen i sin lägenhet på Frihetsvägen i Järfälla. Han pekar ut en annan av de åtalade Mounir Dhahri som den som tog dit vapnen.

– Jag sa att jag inte ville ha dem hos mig. Dhahri sitter tio meter bort och tittar stint på sin forne vän. Hans käkar tuggar frenetiskt.

Åklagaren visar upp ett maskingevär försett med ljuddämpare för rätten och den mer än fullsatta journalistläktaren. Jag vill inte påstå att det går ett sus genom lokalen men det är effektfullt.

Zalouti bekräftar att det var samma vapen som han hade i sin lägenhet.

– Dhahri sa att vapnet inte fungerade.

Åklagaren påstår att det var med detta maskingevär och en pistol som tre av de åtalade tänkte tränga in på Jyllands-Postens redaktion i centrala Köpenhamn och döda så många människor som möjligt. Som hämnd för karikatyrteckningarna som de publicerade 2005.

Vapnet hittades i den hyrbil som männen använde för att köra till Köpenhamn natten till den 29 december 2010.

Vad de inte visste var att polisen hade koll på varenda meter av resan från Stockholm. Åklagarens övervakningsbilder visar hur bilen passerar över Öresundsbron kl 02.02. En dryg timme senare kommer de till en lägenhet på Mörkhöjvej 92 i förorten Herslev.

36 skarpa skott

Till och med här är de observerade av polisen. Åklagaren spelar upp en övervakningsfilm inifrån lägenheten där männen plockar fram madrasser och går till sängs. Medan de sover finkammar polisen deras bil och hittar förutom vapnen, skarp ammunition och två plastpåsar fulla med buntband i vit plast. Påsarna bär de åtalades fingeravtryck. Buntbanden kan användas för att binda folk.

Åklagaren tar i rättssalen fram en av plastpåsarna med buntband. På den stora bildskärmen i rättsalen visas ett kvitto från Bauhaus i Järfälla och en övervakningsbild föreställande en av de åtalade när han köper buntbanden bara några timmar före avfärden till Köpenhamn.
Traven av bevis byggs på med bilder på fler beslag i lägenheten I Herslev. I en jacka ligger buntar med dollarsedlar. Totalt 20 000 dollar. I en annan ficka sticker en karta med patronhylsor ut. Totalt 36 skarpa skott.

Bevisen för att männen tänkte genomföra ett terrordåd ser onekligen övertygande ut.

Förhandlingen hålls i rättssal 404 på översta våningen i den massiva tegelbyggnad som utgör Glostrup tingsrätt.

Utanför hovrar en helikopter över området. Många poliser bevakar båda sidor av byggnaden. Alla som ska in i rättssalen har varit tvungna att gå igenom en metalldetektor. Själv blir jag grundligt kroppsvisiterad. Betydligt mer ingående än vid en vanlig flygplatsundersökning.

Uttryckslösa ansikten

Inne i rättssalen sitter flera poliser i skottsäkra västar. De åtalade är placerade långt ifrån varandra med två biffiga vakter bakom var och en och med sin försvarsadvokat bredvid. Alla har rakat av sig de yviga skägg några av dem hade när de greps.

Mounir Dhahri är klädd i slitna jeans och en rutig skrota. Det långa håret bär han i en hästsvans. Omar Aboelazm ser betydligt proprare ut i sin vita skjorta, kortklippta hår och moderna glasögonbågar. Tillsammans med Munir Awad är han den som håller lägst profil. Båda lyssnar med uttryckslösa ansikten.

Zalouti och Dhahri skakar ofta på huvudet eller flinar åt åklagarens påståenden. De åtalade gör inga försök att tala med varandra.

”Hugger ner dem”

Åklagaren spelar upp en ljudfil från en mp-3 spelare som beslagtogs på en av de gripna. Ut i rättssalen strömmar en agiterande arabisk röst följd av islamistiska kampsånger.

På bildskärmen rullar den översatta texten fram.

– De har förklarat krig och fiendskap mot oss. Vad väntar vi på, mässar rösten.

– Med svärden följer vi efter de otrogna och hugger ner dem.

De åtalades ansikten uttrycker inga känslor.