"Det går inte att skriva en fortsättning"

Samla Carin Mannheimers succéserie Svenska hjärtan med Aftonbladet i höst

Vad gör en karl som är rasande över hustruns otrohet?

Kör gräsklipparen över vardagsrumsmattan förstås.

Carin Mannheimer försäkrar att hon har hittat på den klassiska scenen i succéserien Svenska hjärtan.

–?Jag är ju författare, säger hon.

helskärm

Det ligger ingen nyklippt matta på golvet i vardagsrummet hemma hos Carin Mannheimer i centrala Göteborg. Ljuset faller in från tre håll. På matsalsbordet trängs presenterna från 75-årsdagen. Själv sitter hon i sin svarta favoritfåtölj.

Trollbinder publiken

Carin Mannheimer har inte valt ut de hetaste miljöerna när hon skrivit. Ett äldre­boende, ett klassrum, en radhuslänga. Ändå trollbinder hon publiken, får oss att känna oss som den där flugan på väggen som kikar in i riktiga människors liv.

–?Någonting har man ju som dramatiker, något som inte går att lära sig. Parat med iakttagelseförmåga, nyfikenhet och lusten att undersöka, säger Carin Mannheimer.

Hennes pjäs ”Sista dans-en” går upp i Göteborg igen i höst – samtidigt som den spelas i Stockholm. Hon kallar det åldringsteater och praktiserade på äldreboenden innan hon började skriva.

”Föda för tanken”

–?Jag lyssnar med pennan i hand, känner dofter, registrerar tonfall, noterar hur det ser ut. Allt blir föda för tanken och fantasin.

Tjuvlyssnar du på människor på stan också?

–?Det händer. Men det går inte att bygga 40 års scen- och tv-dramatik på det, säger Carin Mannheimer.

Allt går inte att flytta över till ett manus heller. Carin Mannheimer förlorade sin son, han avled i cancer 2006, när hon precis hade avslutat arbetet med att regissera andra omgången av tv-serien ”Saltön”.

–?Jag lever alltid med sorg-en och saknaden. Det går i vågor, ibland milda, ibland våldsamma. Men det ligger alldeles för nära för att jag ska kunna skriva om det.

Fick fria händer

Hon fick fria händer när hon skulle skapa tv-serien ”Svenska hjärtan” på 1980-talet. Enda kravet: det skulle handla om medelålders människor.

–?Det finns inget värre än total frihet. Först när jag hittat begränsningarna kan jag börja skriva på allvar.

Här blev radhuslängan – och kräftkalaset – startskottet. Carin Mannheimer skrev de första åtta avsnitten i ett svep. Sen blev det ytterligare två omgångar. Plus en epilog.

–?Jag ville ha ett värdigt slut där alla kvinnor hade jobb och arbetsuppgifter. Och nu går det inte att skriva en fortsättning, säger ­Carin Mannheimer och skrattar.

”Märkligt att den håller”

Själv vågar hon inte se om sin succé.

–?Men nyligen fick jag ett långt brev från en kvinna som sett Svenska hjärtan på dvd. Och hon skrev att den hade förändrat hennes liv. Det är lite märkligt – att den håller.

Knappt två veckor har gått sen Carin Mannheimer firade sin 75-årsdag tillsammans med 110 anhöriga och vänner. I Stadsteaterns foajé, med dörrarna öppna ut mot Götaplatsen och strål-ande solsken.

Hon har fått beställning på en teaterpjäs. Och fortsätter att föreläsa om och debattera åldrandet.

Vad har du inte hunnit med?

–?Prosa. Jag hade velat skriva en roman. Och det kommer jag inte att hinna.