Ryska Victoria, 66, är fotograf – i Kiev
Uppdaterad 2022-03-21 | Publicerad 2022-03-20
Ryska fotografen Victoria Ivleva stod inte ut med lögnerna och krigspropagandan.
Mitt under brinnande krig valde hon att flytta från Moskva till Kiev.
– Inga ord kan beskriva den extrema skam jag känner av att befinna mig här som ryss, säger hon.
Victoria Ivleva, 66, är en av Rysslands mest kända bildjournalister. Under sitt yrkesliv har hon bevakat krig och konflikter och även fotograferat reaktorn i Tjernobyl efter haveriet. Hennes bilder har publicerats av medier världen även och även ställts ut i Sverige.
Sida vid sida med journalistiken har hon arbetet som volontär med mänskliga rättigheter och hon har också gjort sig känd som kritiker av den ryske presidenten Vladimir Putin.
En vecka efter den ryska invasionen av Ukraina fattade hon ett beslut, att lämna hemmet i Moskva och flytta till Kiev. Tidigare skulle resan ha varit enkel, med nattåg eller direktflyg. Nu tvingades hon flyga via Istanbul och Budapest och sedan landvägen in.
Aftonbladet når Victoria Ivleva på telefon. Hon befinner sig i en väns lägenhet intill Sofiakatedralen i centrala Kiev. Klockan har just slagit åtta på kvällen, det nattliga utegångsförbudet har inträtt och hon har täckt för fönstren med tunga gardiner så att inget ljus ska slinka ut, enligt påbud från myndigheterna.
– Som många andra hade jag aldrig räknat med den här invasionen. Men när den väl skedde så kändes det självklart att resa. Jag är en gammal Ukrainavän, har varit här många gånger och arbetat med flyktingar här, säger hon på flytande engelska.
Vad sa de ukrainska gränsvakterna när de såg ditt ryska pass?
– Inget. De bara stämplade det och vinkade igenom mig.
Hur är det att leva i Kiev nu?
– Häromdagen tjöt bomblarmen hela natten. Vi var tvungna att stanna i skyddsrummet, en musikstudio i en källare tvärs över innergården, till morgonen. Vi var tretton personer därnere. Men oftast kan vi stanna i lägenheten. Då tittar vi på filmer eller läser böcker, gör vanliga saker. Tyvärr är det svårt att träffas på grund av utegångsförbudet.
Vad märker du av kriget?
– Natten till i går flygbombades ett bostadshus väldigt nära där jag bor. Intill låg en fabrik, kanske var det den man ville träffa. Jag gick ut och såg förödelsen. Handlarna som hade haft affärer i bottenvåningen, som försökte rädda det lilla de kunde av sina varulager... av väskorna och damkläderna och vad det var de sålde. Jag tänkte: varför har det här lilla stillsamma livet förstörts? För vem?
”Extrem skam”
Vad säger dina vänner i Ryssland om att du är i Ukraina?
– Bara de allra närmaste kände till mina planer på förhand. Men jag ser att jag får fina reaktioner på Facebook.
Hur är det att befinna sig i Ukraina just nu, som ryss?
–Extremt skamfullt. Inga ord kan beskriva den känslan. Att se vad mitt eget land gör här är extremt smärtsamt. Det är en känsla jag aldrig tidigare upplevt, en djup ilska mot mina landsmän och våra soldater och ledare. Och förakt.
Hur bemöts du av människorna i Ukraina, som ryss?
– Ingen har sagt ett elakt ord till mig. Jag känner kärlek och vänskap. Som fotograf väntar jag på ackreditering för att få jobba. Kanske kommer det att dröja, eftersom jag är ryska. Det vore inte orimligt. Men jag kan ändå jobba. Jag möter människor och återger deras berättelser på min Facebooksida.
Varför stöder så många ryssar Putin?
– För tio procent kanske det handlar om ekonomin, som fram till nu har varit ganska god. Resten beror på propagandan. Det finns sinnesstämningar hos det ryska folket som Putin har förstått och kunnat exploatera. En känsla att vara förtryckt i världen. Imperialistiska drömmar.
Det låter lite som revanschismen i Tyskland efter första världskriget.
– Antagligen, ja. Men vi var inte fattiga på samma sätt. Vi har nog aldrig haft det så bra ekonomiskt som under det senaste årtiondet, tack vare oljepriserna.
Övertygad om ukrainsk seger
Hur upplevde du den ryska propagandan under veckorna som ledde fram till kriget?
– För att inte bli galen så slutade jag att titta på tv. Men en gång i veckan slog jag på den. Det var som att förgifta sig själv, bara för att få känna hur giftet kändes. Jag konstaterade att det blev allt starkare. Vet du vad som är märkligt? Att det även finns folk även i Ukraina som följer de ryska sändningarna. En vän i Kharkiv ringde sin farfar när kriget just börjat. ”Det är inget krig, bara militärövningar. Det säger de på tv”, svarade nittioåringen. Nästa dag hade bombningarna blivit värre och det var bråttom att evakuera. ”Äsch då, Putin bombar bara militära mål”, blev farfaderns svar.
Är detta president Putins krig eller är fler skyldiga?
– Det kommer vi nog att veta först efter hans död. Antagligen är de en grupp. Men jag lägger den huvudsakliga skulden på det ryska folket, som valt honom. Folk avskyr tanken på kollektivt ansvar i Ryssland i dag, precis som tyskarna gjorde det 1945. Men världen tvingade tyskarna att ta ansvar och det gjorde dem gott.
Vilken är den största skillnaden mellan dagens Ryssland och Sovjetunionen?
– Det Sovjet som existerade mot slutet var mindre totalitärt. Ett åldrande, allt svagare system. Man spred inte hemska lögner om sina grannar. Jag försvarar inte invasionen av Afghanistan. Det kriget blev Sovjetunionens fall och jag hoppas att Ukraina på samma sätt blir Putins fall.
Kommer det att ske?
– Ja, men det kan ta många år. Putintiden kan fortsätta efter hans död. Det enda jag vet säkert är att Ukraina kommer att vinna det här kriget.
Hur kan du veta det?
– Det finns en sådan otrolig motståndskraft. Inget vi hittills h sett talar till Rysslands fördel.
Blå iris
Vad borde världen göra för att stoppa kriget?
– Sanktioner har effekt, så klart. Tyvärr måste vi ryssar betala för vad vi har gjort. Vi måste fortsätta att straffas ekonomiskt och även isoleras tills tanken på rysk överhöghet har sköljts ur våra gener och oss själva.
Hur länge kommer du att stanna kvar i Ukraina?
– Jag vet inte. Just nu vill jag inte åka hem. Kanske skulle jag gripas. Jag vill inte ha femton års fängelse, som Navalnyj (ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, reds.anm.).
Vladimir Putin talade häromdagen om att ”rena landet från förrädare”. Är du inte rädd för att uttrycka dig så här öppet?
– En dag kanske man kallar också mig för förrädare. Men vad ska jag göra? Jag kan inte sluta att tala sanning.
Finns det något som gör dig hoppfull just nu?
– I går gick jag för att handla mat. Då såg jag en kvinna som sålde blommor på gatan. Blå iris. Jag köpte en bukett. De var så vackra, skönheten var överväldigande och fullkomlig. Det påminde mig om att livet alltid övertrumfar döden.
Fotnot: Victoria Ivlevas bilder från ett tidigare fotoprojekt, ”Inifrån Tjernobyl reaktor 4”, ställs just nu ut på Artworks på Grev Turegatan 68 i Stockholm. Vinsten går oavkortat till UNHCR:s arbete i Ukraina.