Stockholm kommer att resa sig och gå vidare

Oisín Cantwell

Min son ringde stöddigt och sa att han vill ut på stan och kolla läget.

Medan jag skällde ut honom kom jag att tänka på hur arga och oroliga mina föräldrar var då jag hängde vid avspärrningarna under Norrmalmstorgsdramat.

helskärm

Visst, jag förstår gossen. Misstänkt terrordåd i Stockholm, folk som vandrar Götgatan söderut mot förorterna eftersom tunnelbanan inte går, Ringens butiker har bommat igen.

Han är 14 år gammal, skolveckan är över, det händer för en gångs skull någonting och han sitter framför datorn med en kompis och är uppspelt. 

Men jag har precis läst på aftonbladet.se att polisen uppmanar människor i city att inte röra sig mot Gamla stan och att invånarna på Södermalm ska hålla sig inomhus och jag ryter åt honom att han ska ha jävligt klart för sig att han aldrig mer kommer att få månadspeng om han så mycket som sätter näsan utanför dörren.

Nice, Berlin, London. Vi har läst om lågbudgetterrorismen, mördare som sätter sig bakom ratten och mejar ner människor, julmarknader och strandpromenader som förvandlas till blod. 

Nu tycks samma sak ha hänt i Stockholm och allt är så annorlunda. Jag hör av mig till människor i min närhet. Är du ok? Är du i säkerhet?  Oroliga vänner hör av sig till mig.

Jag smet tidigt från jobbet i dag. Tyckte mig ha rätt att göra det. Steg upp fem i morse och tog ett okristligt tidigt plan från Umeå till Stockholm för att göra underhållnings-tv.

Svor för mig själv gjorde jag då någon på redaktionen upplyste om att programmet utgick och att vi i stället skulle prata om USA:s angrepp på Syrien. Jaha. Kunde lika gärna ha tagit sovmorgon. 

Men det var inte hela världen. Det gav mig, om inte annat, ett legitimt skäl att göra helg när jag kände för det utan gnäll från någon chef. 

Att jag passerade Åhléns bara tio minuter innan den stulna lastbilen rammade varuhusets entré förstod jag först då jag steg av bussen på söder. 

"Stockholm i chock! "Huvudstaden lamslagen". "Människor i panik". Rubrikerna i min mobil larmade och skrek.

Och på Polhem på Ringvägen var stämningen annorlunda.  

De vanliga repriserna på fotbollsmatcher alla intresserade redan vet resultatet av var i bardiskens tv-apparater ersatta av direktsända nyheter, kroggästerna var tysta och lyssnade noggrant.

Men utanför pubens fönstret stretade föräldrar på väg hem med sina barn från förskolor, tanter kämpade uppför gatan med sina rullatorer och tonåringar hängde i gathörnen och rökte cigaretter de var för unga för att få köpa.

En natt för många år sedan vaknade jag av en oerhört kraftig explosion. Himlen lyste upp av eld och min pappa kunde inte förklara vad som hade hänt. 

Det här var långt innan redaktionerna började rapportera sekund för sekund och först nästa morgon fick vi veta att terrorister hade sprängt västtyska ambassaden på Gärdet.

Det skulle inte förvåna om kolumnister och krönikörer snart publicerar texter om att Sverige i dag förlorade sin oskuld.

Som de gjorde efter mordet på Palme. Som de gjorde efter självmordsbombaren på Drottninggatan. Som om de saknar minne.

Än en gång har människor mördats, än en gång tycks min stad ha drabbats av terrorism.

Vi vet inte vem eller vilka som ligger bakom dådet, vilket inte hindrar ett inte obetydligt antal skadeglada skitstövlar från att mejla och fråga vad jag nu har att säga. 

Jag har ingenting att säga. Inget mer än att Stockholm än en gång kommer att resa sig och gå vidare.