Knäcktes – av en blick
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-06
Emma i tårar efter att ha sett in i Christine Schürrers ögon
VÄSTERÅS. Till slut tvingades Emma Jangestig möta tyskans blick.
Hela kroppen skakade av gråt – men Christine Schürrer visade ingen förståelse.
– Jag har ju suttit här hela dagen, sa hon.
Christine Schürrers nonchalanta beteende i hovrätten förbryllar. Men det behöver inte betyda att hon lider av en psykisk störning i lagens mening.Hanna Axelsson
När Christine Schürrers advokat inledde förhöret med Emma Jangestig, 24, vid 15-tiden i går eftermiddag lyfte hon för första gången blicken mot deras bord.
Under hela dagen hade hon svarat lugnt på åklagarens och målsägarbiträdets frågor om mordkvällen. Bara när hon pratade om Max och Sagas begravning stakade sig rösten.
Hela tiden tittade hon bort från Christine Schürrer som hon pekat ut som barnens mördare.
Skrattade och log
Tyskan lyssnade något mer intresserat än första dagen. Precis som tidigare skrattade hon och log varje gång häktespersonalen förde ut henne för paus.
När deras blickar nu möttes blev reaktionen omedelbar: Emma föll gråtande i målsägarbiträdet Marie Fredborgs armar, samtidigt som hennes sambo tröstade och klappade om.
Marie Fredborg frågade rätten om inte Christine Schürrer kunde lämna salen medan Emma hördes av advokaten.
Panik i rösten
Tyskan protesterade direkt:
– Men jag har ju suttit här hela dagen.
Då brast det på riktigt för Emma. Hennes röst skar sig av rädsla och panik. Hela kroppen skakade av gråt och hon fick ledas ut mellan sambon och målsägarbiträdet.
Rätten beslutade att Christine Schürrer skulle lämna salen. Hon fördes ut i handbojor. På åhörarplats satt Emmas vänner och grät – tagna av händelsen.
– Hon tittade rakt mot mig. Hon himlade med ögonen, flinade och gick ut. Hur kan man vara så okänslig? Hon njuter av att se andra lida, säger en av vännerna.
Efter en kort paus fortsatte förhöret – utan tyskan.
Förhöret visades
Tidigare på dagen i går visades för första gången det allra första polisförhöret med Emma. Det filmades på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 1 april i år – bara några dagar efter att hon vaknat upp efter att ha legat nedsövd i tio dygn.
På filmen sitter Emma i sjukhusets kläder i en rullstol. Huvudet är rakat och täckt av förband. Högra ögat är helt igensvullet. Hennes röst är nästintill ohörbar och hon lutar sig hela tiden fram och hostar.
– Det är NN (sambons namn) som blivit utsatt för det här, det är en gammal tjej, säger hon bland annat.
”Det är ganska klart”
Dessutom visades filmen från vallningen på mordplatsen som gjordes några veckor senare. På filmen har Emmas hår börjat växa ut, men ärren i huvudet syns tydligt.
Hon är tystlåten och försiktig när hon visar för polisen var hon mötte den okända kvinnan i hallen. Då hade Emma fortfarande inte fått någon information om vad som hänt henne eller barnen.
I förhöret säger hon att något har hänt i hallen. I sina minnen ser hon en kvinna med svart axellångt hår.
– Jag ser hennes ansikte, det är ganska klart. Jag skulle kunna peka ut henne om jag fick en bild, säger hon.
Polisen frågar om hon kan lägga sig på golvet på samma sätt som hon minns att hon låg.
– Nej, jag känner väldigt obehag. Det blir för mycket känslor.
”Det tog hårt i dag”
I dag minns Emma betydligt mer. Vilket förbryllar minnesexperten, professor Sven Å Christianson.
– Jag har aldrig sett något liknande tidigare; att en person som har en så kraftig minnesförlust minns allt precis innan skadetillfället. Rätten måste fundera på alternativa förklaringar till hennes minnen, säger han.
Efter den andra dagen i hovrätten var Emma Jangestig så trött att hon till en början inte ens orkade prata med sin familj.
– Det tog hårt på henne i dag, säger Emmas pappa Roland Jangestig.