”Ibland undrar jag varför jag lever när så många är borta”

Kenan Habul

Ett 80-tal delegationer från hela världen kommer i dag att närvara vid minnesceremonin i Srebrenica.

Däribland USA:s förre president Bill Clinton, Sveriges utrikesminister Margot Wallström och Jan Eliasson, vice generalsekreterare i FN.

– De borde ha varit här 1995 och skyddat oss, säger Malica Osmanovic, som rest från Borås, för att begrava sin tredje bror.

När de 136 kistorna jordfästs kommer 6377 människor att ha lagts till sin sista vila i Potocari, det är fler än antalet invånare i Srebrenica i dag.

– De är alla välkomna hit, men de borde ha varit här i juli 1995 och räddat oss.

Vi träffar Malica Osmanovic, som till vardags städar på en skola i Borås, på fredagseftermiddagen vid grinden som leder in till kyrkogården. Hon och tusentals andra väntar på kistorna som ska bäras från bilbatterifabriken och läggas på gräsmattan inför dagens stora begravning.

I den med nummer elva på ligger det som är kvar av hennes bror Zuhdo Malic. Han blev 19 år. Det är tredje brodern som dog under kriget 1992-1995.

När hon lämnade Srebrenica hade hon en tvåårig dotter och en son på fyra månader med sig. Hon visar stolt bilderna i mobilen från sonens utspring och berättar att dottern inte kunde komma för att hon fick jobb efter avslutade tandhygiensstudier.

– Jag födde dem båda, utan läkarhjälp, i ett gammalt hus. När vi kom ut från Srebrenica visste min flicka inte vad choklad var, den hade hon aldrig sett under tiden vi bodde här.

Döljer ärren från kriget

Hennes man heter Jahija Osmanovic, han har rosa tröja och jeans på sig som döljer ärren efter skadorna han fick i kriget. Tre gånger blev han sårad, sista gången träffades han i axeln när han via skogen flydde till Srebrenica. Ärren i själen är det ingen som ser. Saknaden efter pappan, efter 92-åriga farmodern som brändes levande inne när serberna satte eld på deras hus, alla andra vänner och kompisar. Själv undkom han döden många gånger, första gången när han ställdes inför en exekutionspluton 1992.

Han önskar att själen var en dator, som man kunde rensa från alla virus och starta om på nytt, säger han. Än i dag väcker hans skrik frun mitt i natten när alla hemskheter han varit med om återvänder i mardrömmarna.

– Ibland undrar jag varför jag själv lever när så många är borta. I vår gamla by gapar många hus tomma, säger han.

Varken han eller frun har någonting emot att världspolitikerna kommer till Srebrenica i dag.

– Men min bror kan de inte ge mig tillbaka, säger Malica Osmanovic.

"Politiker återvänder när det gynnar dem"

Dignitärer och medier från hela världen har kommit till den lilla staden som resten av året är en spökstad. Byns enda köttbutik stängde nyligen sedan den förre ägaren dog.

Både bosniakiska och serbiska politiker använder Srebrenica när det gynnar dem, berättar en serbisk taxiförare som bor i staden året om.

Han säger också att han beklagar allas offer.

Men som så många på den serbiska sidan menar han att allt fokus bara hamnar på bosniakernas lidande.

– Min egen far dödades på sin egen dörrtröskel av muslimerna. Ingen av oss kan glömma eller förlåta, man bör inte göra det. Men tillsammans måste vi ändå leva, säger han.