”Anna”, 23, i Nagorno-Karabach: ”Hör drönare och skottlossningar”
Publicerad 2023-09-20
Trots vapenvila fortsätter beskjutningen av Nagorno-Karabach, enligt boende i utbrytarregionen.
– Vi har ingen el, ingen uppkoppling. Jag vet inte hur det är med min släkt vid gränsen, säger ”Anna”, 23, från staden Stepanakert, till Aftonbladet.
Det var under tisdagen som Azerbajdzjan inledde sin ”militära operation” mot regionen. Minst 32 personer har dött det senaste dygnet och många fler har skadats, enligt lokala myndigheter.
– Vi kunde inte sova. Vi vaknade hela tiden. Det var trångt och kallt i skyddsrummet, säger ”Anna”, 23, som egentligen heter något annat.
Från klockan 13 lokal tid på onsdagen utlystes vapenvila i Nagorno-Karabach, enligt överenskommelse mellan Azerbajdzjan och officiella representanter för utbrytarregion.
– Klockan är 13.30 och ni hör nu, de fortsätter bomba. Inget har förändrats. De flyger drönare över vårt hus, säger “Anna” i ett videosamtal med Aftonbladet.
I samband med den militära operationen stängdes elen av i området . Det går inte att laga mat i huset. Igår bakade ”Annas” familj bröd över öppen eld. Det är också svårt att ringa telefonsamtal.
– Mina bröder och min mormor är vid gränsen men jag vet inte om de lever. Jag kan inte nå dem på telefon.
Blockaden sedan mars
De senaste månaderna har spänningarna ökat mellan Armenien och Azerbajdzjan, med militär uppbyggnad och ömsesidiga beskyllningar om brott mot den vapenvila som förhandlades fram med rysk medling efter striderna 2020, då över 6 500 människor dog.
Sedan några månader tillbaka blockerar Azerbajdzjan viktiga transportförbindelser till och från Nagorno-Karabach.
– Vad ska vi göra? Vi kan inte lämna, inga bussar eller bilar går, det är slut på bensin.
Det har lett till brist på livsviktiga läkemedel, hygienprodukter och mat i regionen, enligt Röda korset. Hyllor gapar tomma i matbutiker, bilar och bussar har slutat gå på grund av brist på bränsle.
”Anna” från Stepanakert bekräftar den bilden.
– Sedan i mars lever vi under en blockad. Vi kan inte lämna Nagorno-Karabach. Det är slut på gas. Vi kan inte ringa varandra - alla har slut på batteri för att elen inte funkar.
Livet har fortsatt som vanligt
”Anna” jobbar som lärare. Problem med elen har gjort det svårare att värma skolbyggnaden, men barnen fortsätter gå i skolan.
– De sitter i varma kläder, i vantar. Ibland kortade vi lektionerna till 25 minuter, bara för att vi skulle ha något att göra. Åtminstone skapar vi en illusion av ett normalt liv.
