Spetsades – av älgtjur

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-03

lungan punkterades Efter attacken blev Gerry Gunnarsson sittande i skogen i flera timmar i väntan på ambulans. Med hjälp av komradion kunde hans jaktvänner hitta honom och med toapapper försökte de stoppa blödningen.

Älgtjuren stod stilla och tittade på Gerry Gunnarsson, 47.

Plötsligt gick den till attack – och spetsade honom med hornen.

– Jag trodde jag var slut, säger han.

Förra torsdagen var ingen vanlig jaktdag i de värmländska skogarna i Häljeboda. När Gerry Gunnarsson och hunden Ali gav sig ut på andra passet efter lunch hade de redan attackerats av en varg – och klarat sig utan skador. Men de lät sig inte skrämmas utan hoppades att de skulle träffa en älg.

– Det dröjde bara någon minut så skällde hunden, säger Gerry Gunnarsson.

Han hörde hur älgtjuren kom lunkande. Den stora kronan rev mot kvistar och sly.

– Det var en skoveltjur. Stor som en bil, inte lika bred men högre.

Verkade lugn

Älgen verkade helt lugn, den stannade fyra meter framför jägaren.

– Jag stod och njöt av synen. Det var en ren naturupplevelse, säger Gerry Gunnarsson.

Han hade inte en tanke på att skjuta tjuren.

– Ett, tu, tre rusade den bara på mig. Jag försökte ta upp bössan för att försvara mig, säger Gerry Gunnarsson.

Men älgen hann före och han bommade skottet.

– Smock sa det bara, han satte hornen i sidan på mig, säger Gerry Gunnarsson.

När han skulle resa sig upp sprutade blodet ur sidan på honom.

– Det gjorde så in i helsike ont.

Gerry Gunnarsson fick tag på komradion och kunde larma jaktledaren. I flera timmar blev han sittande i skogen i väntan på ambulansen.

Krossade revben

Efter ett tag hittade jaktkollegerna honom. Med hjälp av toapapper försökte de stoppa blödningen.

Älgtjuren hade krossat tre av hans revben, hornen hade punkterat hans vänstra lungsäck och nästan träffat rakt i hjärtat.

– Det var mitt eget fel. Jag var för nonschig, jag respekterade inte älgen, säger Gerry Gunnarsson.

En dryg vecka senare värker det fortfarande i lungorna när han talar, ansiktet är blågrönt och käken ömmar.

Men tvåbarnspappan lever.

– Det var inte meningen att jag skulle gå bort den här gången. Det var väldigt nära, säger han.