De föll offer för nazisterna
Publicerad 2017-09-30
När en pappa av säkerhetsskäl inte längre kan träffa sina barn.
När ett kommunalråd lämnar sitt uppdrag.
När blodet rinner på en misshandlad man.
Och lagen inte skyddar.
Då firar nazisterna sina segrar.
Två barn inlindade i filtar. En pappa som försöker förstå. En septembernatt som ska vara svart, men som flämtar i orange och blått. Eld och blåljus.
Ett lördagsmys har tagit slut. Ett år av rädsla, sorg och ilska ska börja.
Det är den 17 september 2016. Någon har tänt på kommunalrådet Pierre Esbjörnssons bil, men den tanken föresvävar honom inte när han står med sina barn och ser på brandmännens intensiva arbete med att släcka bilen och hindra elden från att spridas. Han tänker att det är en olycka, att bilen exploderat och sedan fattat eld av sig själv. Sånt händer.
En dov smäll i trädgården hade fått honom att kasta sig ur sängen. Genom fönstret hade han sett svart rök.
Först när han öppnat ytterdörren hade han sett att bilen stod i lågor alldeles intill huset. Han hade störtat tillbaka in, väckt barnen och sprungit ut, sedan ringt 112.
Pierre Esbjörnson är skakad där han står och håller om sina barn. Men inte rädd. Inte än. Snarare lättad över att han fick ut barnen i tid, att ingen har kommit till skada och att elden inte fått fäste i husväggen. En bil går att ersätta.
Rädslan kommer med morgonljuset. När bara lukten av brandrök och skelettet av en bil påminner om nattens dramatik.
Det är då en polis med allvarlig min ber honom att följa med ut och ”kolla en grej”.
På ena husfasaden har någon sprejat en pil omgiven av en romb på högkant – Nordiska motståndsrörelsens symbol.
– Som en plötslig kyla i kroppen. Jag blev stel och kall.
De första dagarnas rädsla har blivit till ett år av ilska när vi pratar med Pierre Esbjörnsson. Det är september 2017 och det är en annan tid. Nazister i Europa och USA tar för sig, vågar mer och blir våldsammare. Det nya hatet hittar näring och rotsystem i ett allt mer polariserat politiskt klimat.
I Sverige skrävlar Nordiska motståndsrörelsen på nätet om sina aktioner och om den förestående jättedemonstrationen i Göteborg i samband med Bokmässan.
Det är i det perspektivet Pierre Esbjörnsson försöker att dra sig till minnes sina första känslor och tankar morgonen efter branden.
– Jag stod där och det gick upp för mig att någon, nazister, försökt att skrämma mig och därmed riskerat att döda mig och mina barn.
– De måste ha vetat att vi var inne i huset, ändå riskerade de våra liv.
Pierre Esbjörnsson, socialdemokratisk politiker sedan tonåren, visste att han var illa omtyckt i vissa läger, rent av hatad. Mejlens inkorg vittnade om det, då och då enstaka kommentarer från människor på stan eller i affären.
”Väckte ilska”
Brandbomben som förändrade en svensk familjs liv går på sätt och vis att fläta samman det ursinniga dödandet av civila i Syrien. När Medelhavet började fyllas av överlastade flottar hösten 2015 och flyende människor vandrade till fots upp genom Europa var Pierre Esbjörnsson en av dem som ansåg att Sverige måste hjälpa.
– Barn från krig i Syrien och Afghanistan vällde in i tusental, jag ansåg och anser att vi hade en skyldighet att försöka hjälpa så många vi kunde och bistå våra grannkommuner, säger han.
– Jag fick personifiera många av besluten som fattades då och det väckte ilska hos många.
Några månader före mordbranden hade en dekal föreställande en lyktstolpe och en snara klistrats upp på kommunhuset i Skurup. ”Reserverad för folkförrädare” stod det på märket. Likadana går fortfarande att köpa i NMR:s webbshop.
– Det var inget jag blev rädd för då, säger han.
Hade någon frågat honom då om det inte var dags att kliva av politiken av säkerhetsskäl hade han bara skakat på huvudet.
Allt ändrades efter bilbranden. Dagen efter uppmanades han av polisen att lämna sitt hem.
– De sa att jag snabbt måste till ett skyddat boende. Jag skulle bara ta med mig det nödvändiga och försvinna.
Tre månader efter branden är det inte en toppolitiker som beslutar sig för att lämna sitt arbete, det är en pappa.
– Att försöka svara på barnens frågor, det gick inte. De undrade varför någon vill oss illa, vad kan jag säga.
Polisutredningen är sedan länge nedlagd utan att någon gärningsman kopplats till attentatet
– Det kom ett brev från polisen, där de skrev att utredningsarbetet är avslutat.
Hur känns det?
– Återigen, hur ska jag kunna förklara det här för mina barn? Först att någon vill skada oss och sedan att samhället anser att ärendet är avslutat efter några månader.
Pierre Esbjörnsson tystnar kring frågan om han ångrar sitt beslut att hoppa av politiken.
– Jag tänker på det varje dag, jag ältar det hela tiden, men för mina barns skull var jag tvungen.
Han beskriver det som ett dåligt samvete gentemot andra politiker i ett resonemang om att hans inkastade handduk kan försätta andra i fara.
– Jag gav upp, ingen dömdes för brottet, det kan ge nazisterna självförtroende att hota andra, dom vann ju.
En annan sorts tatueringar. Inte som de som pryder var och varannan kropp runt oss i fiket.
Carinne Sjöberg minns dem från sin barndom i Israel. Vuxna underarmar som var märkta med svarta siffror. Koncentrationslägrens stämplade överlevare fanns överallt i kvarteret där hon bodde. Hennes egna föräldrar var två av dem.
Pappan flydde till fots mot ryska gränsen när tyskarna kom, hans småsyskon sköts till döds inför sin mor.
Nu försöker en ny generation nazister säga att hennes familjs historia är en lögn. Att de värsta massmorden i mänsklighetens historia aldrig ägde rum. Varje år den 27 januari, på minnesdagen av Förintelsen, fylls Carinnes brevlåda med hatpropaganda och bilder på Adolf Hitler.
– Det slår aldrig fel. Jag skulle vilja säga att jag vänjer mig, men det kan jag inte.
Surrealistiskt
Det är fredagseftermiddag på kulturcentret Väven i Umeå. Vi har lånat en biosalong för att göra tv-intervjuer med Carinne Sjöberg och Sylvia Bäckström som var två av eldsjälarna i Judiska Föreningen i Umeå, innan nazisterna började hota och verksamheten lades på is.
Efteråt sitter vi i fiket och det är då de båda kvinnornas historier sjunker in.
Hatet de utsatts för känns surrealistiskt till bulle och kaffe och stigande helgsorl.
Två medelålders kvinnor som måste se sig om över axeln när de går härifrån.
– Att det kan hända här i Umeå, min finaste stad i världen, sa Sylvia när kameran var på.
Hon berättade också att hon försökt att läsa en bok om en ekorre för barnen den där eftermiddagen i våras när en bild av Hitler klistrats över Judiska Föreningens skylt med Davidsstjärnan. Boken var på jiddish, Sylvia läste som om ingenting hänt.
– Men inuti var det som hela mitt liv rasade över mig, hela min familjs historia som jag bär på.
Judiska Föreningens lokal låg bredvid ett gym i utkanten av centrala Umeå. Där brukar medlemmar i NMR träna, har polisen berättat för Sylvia och Carinne.
Under våren satt det nazistiska dekaler vid flera tillfällen på entrén till föreningslokalen.
– Nordfronts märke och Hitlerbilder, det påminner om 30-talet i Tyskland, säger Carinne.
– Det talades om vakter och övervakningskameror, men då sa vi ifrån. Det vore som att säga till våra barn att de måste vara rädda.
Medlemmarna slutade komma av rädsla för sin säkerhet och före sommaren beslutade föreningen att låta verksamheten vila.
– En av våra medlemmar fick sin bil vandaliserad, själv har jag fått en ölflaska kastad mot mig.
Polisen i Umeå har gjort bedömningen att det finns en hotbild mot Judiska Föreningens medlemmar, men någon förundersökning om brott pågår inte.
Det är inte otroligt att de som fyller Carinne Sjöbergs brevlåda med nazistpropaganda läser den här texten, att det rent av skänker någon slags ytterligare tillfredsställelse. Män, garanterat män, som har lyckats att få en förening med verksamhet för barn att slå igen.
– Nu när jag tänker på dem blir jag bara arg. De skrämmer mig inte, men jag tror att Sverige måste börja ta det här på allvar.
Det finns en dom från Attunda tingsrätt som beskriver hur en 56-årig man den 9 mars 2015 slogs ner utanför ett köpcentrum i Åkersberga. Väl på marken fick han ta emot slag och sparkar av en grupp svartklädda personer.
Upprinnelsen till händelsen var att mannen konfronterade de svartklädda utanför köpcentret med orden ”ni borde skämmas” och ”det är skamligt att ni hetsar mot människor från andra länder”.
I domen konstaterar tingsrätten att det är så händelseförloppet gått till. Ändå frias de misstänkta gärningsmännen för misshandel och olaga hot.
Målsäganden heter Ingemar Lejon.
”For in i en karuselldörr”
Han kan fortfarande, ett och ett halvt år senare, minnas känslan av slagen och sparkarna mot sin kropp. Hur han försökte skydda sig, men att våldet kom från alla håll.
– När det första slaget träffade for jag in i en karuselldörr.
Där gick de svartklädda till samlad attack. Fyra eller fem personer. Medlemmar ur Nordiska motståndsrörelsen.
Rörelsen motiverar alltid sitt våld med att de blir angripna och försvarar sig. “Defensivt våld” är termen de använder i sin egen handbok för aktivister.
Nu var de fem mot en.
– Jag tror att det trånga utrymmet räddade mig från att bli värre skadad, de hade liksom inte plats att använda sin fulla kraft, säger Ingemar Lejon.
Han beskriver hur någon hoppade på honom där han låg.
Och så det avslutande hotet:
”Vi ska ta dig senare.”
Orden lever kvar. Ingemar tänker fortfarande på dem, inte så att han går omkring och är rädd, snarare kränkningen de innebär.
Ingemar Lejon såg sig inte som en som riskerade att bli utsatt för nazistiskt våld. Han tillhör ingen utsatt grupp och har aldrig engagerat sig politiskt.
– Men det satt en kvinna och tiggde pengar på marken intill de där männen, det var något med hela situationen som fick mig att reagera.
Han ångrar det inte, men har tappat något av tron på samhällets förmåga att skydda.
Tingsrätten friade de utpekade männen eftersom de kan ha blandats ihop med sina kamrater. Det fanns omkring 15 nazister på platsen, alla i liknande kläder. Den mobilfilm som ingick i förundersökningen utesluter inte att det kan vara någon av de andra nazisterna som gick till attack.
Bara en person, en då 32-årig man, erkänner att han slagit Ingemar, men att det skett i nödvärn. Tingsrätten utesluter inte att han talar sanning.
– Som om jag ensam skulle attackera en grupp nazister, det är ju ett idiotiskt resonemang. Om man jämför deras historik och min egen, inser man det orimliga. Jag har aldrig slagits i vuxen ålder.
Fysiskt ser sig Ingemar som återställd, men lång tid efter misshandeln hade han värk i höger knä där någon hoppat och synen på vänster öga var dimmig.
Polisens utredning kritiseras av Attunda Tingsrätt. När vittnen kallades till rätten ansågs deras utpekanden sakna värde eftersom det gått så lång tid mellan misshandeln och huvudförhandlingen.
– Jag och mitt målsägarbiträde ville överklaga, men åklagaren ansåg att domen var välskriven och att möjligheterna var för små i hovrätten.
LÄS OCKSÅ:
UNIK databas: Identiteterna på 80-tal svenska nazister
De är kärnan i den svenska nazirörelsen
”Det är inte skinheads, det är fullblodsnazister”
Säpo: ”Nazister som hotar rikets säkerhet ökar”