Ett sista farväl innan tåget går till fronten
Uppdaterad 2022-03-11 | Publicerad 2022-03-10
LVIV. Tåget till fronten ska strax gå.
Trettiotvå unga män i uniform drar långsamt på sig sina ryggsäckar.
Hur många av dem ska komma hem igen?
De färdigpackade ryggsäckarna har travats på hög utanför Lvivs centralstation. Termometern visar på plus tre. Kalla uppbrottsvindar härjar.
Volodomyr Moliadynets, 24, är löjtnant i det mekaniserade infanteriet. Fyra år yngre Olha Shmymal litteraturvetarstudent.
Han väntar på det tåg som ska ta honom till en av de värsta krigszonerna i öst, mer än så får han inte ens avslöja för henne. Hon stretar emot, borrar in de vita naglarna i hans nacke.
– Du kan inte säga när du är tillbaka, eller hur?
Han skakar på huvudet.
– Nej.
– Kan du åtminstone lova att höra av dig varje dag, så att jag vet att du lever?
De gröna ögonen ler, i ett försök att sprida lugn.
– Det vet du att jag inte kan.
De står kvar, under en skylt som marknadsför romantiska helgresor till kuststaden Odessa, en plats Ryssland när som helst väntas börja terrorbomba.
En kvinna sjunger sånger om gud och fosterland. Någon erbjuder te.
Olha trycker sig mot honom. Volodomyr är upprymd över att ha en journalist att prata med och säger det soldater förväntas säga:
– Jag är inte orolig. Vi är vältränade och har bra vapen och hög moral.
Den ryska militären är inte så mäktig som den ser ut. Men på ett personligt plan…
Hon släpper honom inte med handen.
– … så känner jag sorg för alla civila som drabbas.
Ännu ett evakueringståg rullar in från öst. Tusen nya flyktingar väller ut. En liten familj är på väg från kriget mot säkerheten, mamman drar en rullväska, pojken kånkar ett legoskepp.
Soldaterna ska färdas i motsatt riktning.
Volodomyrs befälsutbildning skulle egentligen inte ha varit färdig förrän i juni. De första dagarna efter krigsuppbrottet kände han sig orolig och förvirrad.
”Ska du till kriget?” frågade Olha varje dag. Han hade inga svar att ge.
För några dagar sedan bestämdes det att han och kamraterna skulle utexamineras i förtid och skickas till fronten.
– Det är blandade känslor. Först för en timme sedan fick vi veta vart vi ska och vilken uppgift vi förväntas lösa, vilket gjorde det lättare. Det är fortfarande otäckt. Men det är det här jag har valt att göra och jag vill skydda min familj.
Den gula tejpen viras runt Volodomyrs överarm, ett märke som ska göra det lättare att skilja vän från fiende i skottlinjen.
– Ära åt Ukraina! säger en kamrat.
– Ära åt hjältarna! svarar Volodomyr.
Sången intensifieras. Overklighetskänslan vrids upp, som om tonerna vore soundtrack till en bitterljuv film.
Som om scenen inte upprepades tusentals gånger varje dag i Ukraina nu.
”Gud rädda Ukraina!” sjunger kvinnan. ”Gud rädda oss!”
Det är dags. Men Olha krokar sig fast i hans arm, som för att fördröja det oundvikliga.
– Jag är så rädd för att min älskade ska försvinna. Jag vill bara att Ryssland ska sluta skjuta så att han kommer hem igen.
Hon skrattar fast tårarna rinner.
– Jag säger åt honom att han ska lita på sig själv och lita på gud så kommer allt att gå bra. Jag tror det. Jag måste tro det. Men jag kommer att krama telefonen varje sekund i väntan på att han ska höra av sig igen.
Han trycker ner sina förgyllda militärknappar i hennes högerhand, som ett sista minne. Hon sätter pannan mot hans.
– Var försiktig, var försiktig …
De trettiotvå männen drar långsamt på sig sina ryggsäckar. Kängorna sätts i rörelse och orden tar slut.
