Passiv omvärld kan leda till nytt krig
Turkiets hot att upprätta buffertzon i Syrien ökar risken för internationalisering av konflikten
Attityden att passivt titta på när syrierna dödar varandra kan bli dyrköpt för omvärlden.
Konflikten spiller över alltmer i grannländerna.
Ett nytt och större krig rycker närmare.
Senaste oroande tecknet är Turkiets hot att inrätta en buffertzon i Syrien för att hindra den syriska armén att skjuta mot flyktinglägren vid den turkisk-syriska gränsen.
Om Turkiet gör allvar av sina planer innebär det i praktiken att man ockuperar en del av Syrien närmast gränsen. Kanske 20 kilometer. Kanske mer. Kanske mindre.
Något man enligt internationella regler har rätt att göra eftersom Syrien skjutit in i Turkiet. Samtidigt ökar risken för en direkt konfrontation mellan de båda länderna.
Lydstat
Turkiet har en mycket stark armé och är dessutom medlem av Nato. Risken för att fler länder dras in i konflikten är uppenbar.
Förutom Turkiet är Libanon redan direkt indraget. Landet var tidigare en "lydstat" till Syrien. Senaste dagarna har den syriska armén flera gånger skjutit in i Libanon och bland annat dödat en journalist.
Världen har varit mycket ovillig att blanda sig i vad som utvecklats till ett syriskt inbördeskrig. Verbalt har många krävt diktatorn Bashar al-Assads avgång och ett stopp på våldet mot den egna befolkningen. Men i praktisk handling har väldigt lite hänt.
Skälen är fler.
Så länge Kina och Ryssland vägrar är varje form av direkt FN-intervention omöjlig, militär eller humanitär.
Gömma sig
Men det har också varit bekvämt för USA och EU att gömma sig bakom det ryska och kinesiska vetot. Väl medvetna om att de egna medborgarnas aptit på ett nytt militärt äventyr i Mellanöstern efter Libyen är starkt begränsad.
Medan västvärlden agerade snabbt och kraftfullt för att stoppa Moammar Gaddafi har president Obama legat lågt vad gäller Syrien.
Hoppet har stått till att Assad ska ta sitt förnuft till fånga eller att den väpnade oppositionen ska bli så stark att den kan störta diktatorn.
Internationella samfundet kan få betala ett högt pris för sin inaktivitet när den syriska konflikten internationaliseras.
Omvärlden har alltför länge sett Syrien som bara ännu ett arabland som drabbats av frihetslängtan. Utan att fullt ut inse potentialen för regionalt kaos.
Konfrontation Iran-Saudi
Syriens etniska splittring gör att fler grannländer har intresse av att stödja den ena eller andra sidan.
Saudiarabien ser gärna att den sunnidominerade oppositionen går segrande ur striden eftersom det skulle göra slut på Syriens vänskapliga relationer med shiadominerade Iran. Medan Iran stenhårt ställt sig på Assads sida.
Mycket tyder på att Saudiarabien och Qatar hjälper den syriska oppositionen att köpa vapen. Ett antal tunga namn i USA, bland dem förre presidentkandidaten John McCain, förordat att USA ska beväpna den syriska oppositionen.
Ryssland och Iran förser den syriska regimen med vapen.
Saudiarabien och Iran kämpar om rollen som regional stormakt. Det är inte den saudiska kungafamiljens vurm för demokrati och frihet som gör att de stödjer den syriska oppositionen utan deras egna maktambitioner. Det visar om inte annat exemplet Bahrain där saudiska trupper kväste ett folkligt uppror liknande det i Syrien. Med skillnaden att oppositionen i Bahrain dominerades av shiamuslimer.
Bomba
Det etniska och religiösa våldet fortsätter att skörda offer i Irak. Hittills i år har över 600 civila dödats. Våldet i Syrien kan spä på attackerna i Irak.
Vid sidan av Syrien hänger redan åtminstone ett krigshot tungt över regionen. Irans försök att skaffa kärnvapen har lett till mer eller mindre öppna hot från Israel om att bomba de iranska kärnanläggningarna. Inte heller Obama har uteslutit en attack om Iran vägrar ge upp sina planer.
Mellanöstern är alltid en krutdurk men just nu krävs det inte särskilt mycket för att sätta regionen i brand.