– Vår relation har gjort mig hel

Förintelseöverlevarna Dina och Jovan Rajs har skrivit en bok om vad som har hjälpt dem att läka

helskärm

Ett långt gemensamt liv. Men med varsitt kontor i form av två skrivbord i olika ändar av lägenheten.

Efter att ha suttit vid de där två skrivborden från och till under tre år, ger nu Dina och Jovan Rajs ut en bok som förvånar dem båda.

– Vi har upptäckt nya delar av varandras inre. Hur mycket ensamhet vi burit på, om än på olika sätt, säger Jovan.

Boken ”Att återvända till livet” handlar om tiden efter Förintelsen. Den tiden är lång; mer än sjuttio år har gått sedan krigsslutet. Ändå är det i hög grad krigsåren som, frivilligt eller ofrivilligt, definierar de judar som överlevde. 

Även Dina och Jovan Rajs, trots att de kan se tillbaka på ett helt vuxenliv med familjebildning och framgångsrika karriärer som arkitekt respektive läkare i rätts­medicin. I femtio år har de bott i Sverige.

Pappan krigsfånge

Dina, 79 år, var knappt tre när nazisterna den 12 april 1941 ockuperade hemstaden Ruma i Jugoslavien. Hennes pappa togs som krigsfånge till Tyskland; tillsammans med mamma levde Dina som gömd i Ungern. Hela familjen överlevde mirakulöst.

Två dagar efter inmarschen i Ruma tågade nazisterna in i Petrov­grad, Jovans hemstad. Han är 84 år i dag, då var han knappt åtta. Familjen deporterades till Belgrad, där fadern avrättades. Mamma och storebror gasades ihjäl 1942. Jovan levde först som gömd i Belgrad, sedan hamnade han i Ungern och deporterades därefter från ett getto via slavarbete i Österrike till koncentrationslägret Bergen-Belsen. 

Om detta har de berättat. Många gånger, inför många skolbarn. Men frågornas fokus har förskjutits, från detaljer kring krigets verklighet till tiden efteråt och om hur man kan leva med sina minnen.

– Vid ett av alla klassbesök var det en flicka som plötsligt höjde rösten och undrade ”Hur blev ni hela?”. Jag blev förstummad. Det var en väldigt intelligent fråga, och den lämnade oss inte ifred. Resultatet är den här boken, säger Dina Rajs.

Motion och gemenskap

Vad kokar de 338 sidorna ner till? Vad har hjälpt dem att läka? 

Det korta svaret är motion och gemenskap, förklarar Jovan Rajs.

– I början joggade och simmade jag jättemycket. Jag blev trött, jag sov bättre och började känna mig starkare fysiskt och psykiskt. Träningen hjälpte mig att bearbeta. Ur ett djupare perspektiv är det vår relation som gjort mig hel. Att få dela livet med någon som förstår vad jag varit med om har varit helt avgörande för mig, även om vi inte talat mycket om det som hänt.

Stängde vissa dörrar

Efter att tidigt i relationen – de träffades 1955, på ett kollo för överlevande judiska ungdomar – ha berättat om de viktigaste händelserna för varandra, stängde Dina och Jovan dörren till vissa rum. De ville bryta sig ur ”de överlevandes psykiska koncentrationsläger”, som de skriver i boken.

Från början var det för att kunna skapa en framtid och för att inte bli de där som det var synd om. Med åren och tack vare kontakten med alla skolbarn verkar det ha utvecklats till något av ett statement när det gäller synen på mänskligt lidande. 

– När vi är ute och talar beskriver vi givetvis många av de skrämmande scener vi upplevt. Dina om hur hon såg pilkorsarna skjuta judar på rad rakt ner i Donaufloden, jag om hur det var att användas som mänsklig sköld. Samtidigt har alla sitt bagage. Trauma är inte enbart krig och förintelse. Många barn växer upp med trauman i familjen och utsatthet som orsakar livslånga sår. Vi använder aldrig vår historia för att säga att vi varit med om det värsta, berättar Jovan Rajs.

Men de vet hur det känns när livet plötsligt krossas. Och de känner förståelse för många av de som tvingas fly från dagens oroshärdar.

”De vill skapa sig ett liv”

I närheten där de bor finns ett boende för flyktingar med uppehållstillstånd, unga barnfamiljer och ensamkommande. Dina möter dem på bussen, växlar ibland några ord.

– De vill vad vi ville, skapa sig ett liv. Om tio år kanske de har simmat upp till ytan och blivit hela, så som jag och Jovan blev, och bidrar till samhället genom att arbeta som läkare och arkitekter.

I dag, den 27 januari, är det Förintelsens minnesdag. Parets almanacka är mer fulltecknad än vanligt. Antalet överlevande som ännu är kvar i livet blir färre och färre, och många vill höra deras berättelse. 

Naiv fras

Ofta hör man människor säga ”det får aldrig hända igen”. Frasen är naiv, menar Jovan. Det händer hela tiden. Det hände i Kambodja och på Balkan, det händer i Syrien och i Rwanda. 

Nej, hoppet ligger inte i att intala sig att det aldrig ska ske igen. Hoppet ligger i det faktum att det alltid kommer finnas överlevande och i människans enastående förmåga att läka. 

– Sex miljoner judar dog. Men fem miljoner överlevde. Vi är två av dem, och vi har skapat oss ett meningsfullt liv fullt av kärlek.

Kristina Lindh