Mammans sorg efter Mikael: Hur ska jag kunna begrava mitt eget barn?
Uppdaterad 2024-04-14 | Publicerad 2024-04-13
Mikael 39, sköts till döds framför sin son när han konfronterade ett ungdomsgäng.
Sorgen efter Mikael, som levde för sin son, ligger tungt över familjen.
– Han var världens bästa pappa.
Mikaels mamma Barbara, 69, sitter på sin säng. Omsorgsfullt rullar hon ut de stora spolarna ur sitt hår.
Mikaels rum ligger vägg i vägg med Barbaras. Dörren står på glänt. Rummet är nedsläckt och tyst.
– Han har bott hos mig i snart ett år, det var lättast så, säger Barbara.
Det har gått tre dagar sedan hennes son kallblodigt sköts till döds framför sin 12-årige son efter att ha konfronterat ett ungdomsgäng i Skärholmen.
Sorgen är förlamande. Chocken konstant.
– Mikael och hans son hade just varit och handlat lite. Det var så fint väder så de bestämde sig för att ta cykeln till simhallen.
Mikael skulle träna medan hans son skulle simma.
Barbara berättar att Mikael hade sin son varannan vecka. Då gjorde han allt för honom.
– En kort stund efter de cyklat ringde mitt barnbarn mig och sa ”pappa är skjuten”. Jag trodde först att han skämtade.
”Försökte springa fram till min son”
Barbara kastade sig in i en taxi. När hon kom till platsen var polisen redan där och hade spärrat av gångtunneln.
– Jag försökte springa fram till min son. Men polisen stoppade mig.
I stället fick hon sätta sig i den polisbil som hennes barnbarn väntade i. De kördes direkt till polisstationen i Flemingsberg. Fortfarande utan att veta om Mikael levde eller inte.
– Vi spenderade säkert fyra eller fem timmar på stationen. Det kändes omänskligt.
I Mikaels mammas lägenhet genomförs ett stambyte. De är i slutfasen efter att ha hållit på i tre månader.
– Det känns som att vi bor i flyttlådor. Jag har fått ta bort alla fotografier från väggarna här ute, säger hon och pekar ut i hallen. Men Mikael och hans son har bott här under Mikaels veckor. Det är väldigt mysigt.
I den stora grå soffan i vardagsrummet, som inte påverkats av stambytet, sitter Mikaels svåger Elias, Mikaels syster Aneta och Anetas bästa vän Susanne.
Susanne är mamma till 12-åriga Adriana som sköts till döds i Norsborg 2020.
”Måste få se Mikael”
Mikaels mamma Barbara sitter på en stol och hennes hår svallar vackert där papiljotterna suttit. Emellanåt rinner tårarna.
– Vi har inte fått se Mikael ännu. Han är fortfarande på rättsmedicin men ska snart flyttas till bårhuset och då är han vår igen, säger Aneta.
Barbara tittar ner på sina händer. De skakar när familjen pratar om Mikaels kropp.
– Jag kan inte begrava min egen son, mitt barn. Det är han som ska begrava mig. Jag måste få se honom, säger hon förtvivlat.
Överlevde dubbel hjärnblödning
För 10 år sedan höll familjen på att förlora Mikael.
– Han var sekunder från att dö, säger Mikaels svåger Elias.
Mikael fick en dubbel hjärnblödning. Något som gav honom neurologiska men.
Han var sjukskriven sedan dess och kunde inte arbeta som snickare längre. Han blev hjärntrött och hittade inte alltid orden.
– Men det var inget som syntes om man inte visste om det, säger Aneta.
Det blev svårt för Mikael att sköta alla praktiska saker. Handla, laga mat, städa och samtidigt ha sin son på heltid under sina veckor. Därför bestämdes det för ett år sedan att han skulle flytta in hos sin mamma, för att få hjälp och avlastning.
Det riktiga offret
– Han levde för sin son. På så sätt kunde han ge den energi han hade till att vara med sin honom. Han var världens bästa pappa, säger Barbara.
– Det är Mikaels son som är det riktiga offret här, säger Aneta.
Barbaras hem har alltid varit familjens mittpunkt. Här samlas de ofta, umgås och firar högtider tillsammans. Mikaels nya Playstation 5 står på tv-bordet, med kontrollen på sidan. Precis som han lämnat det.
Att Mikael inte längre finns är ofattbart.
– Det är tur att vår familj är så nära. Vi har varandra, säger Aneta.
