Våga stressa av - och rädda liv
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-20
Nu startar Julmaraton, långdistansloppet norr ut. Startfältet består av rutinerade åkare och rena nybörjare.
Underlaget kommer att variera mellan barmark, nysnö, hårdpackad snö och is.
Väderprognosen är som vanligt inte entydig. Men det kommer troligen att regna och snöa om vart annat.
Därför har alla startande olika teorier om hur de ska klara glidet.
En del väljer dubb, andra dubblöst. En del kör på högfartsgummi som knappast passar när det blir halt, men som är godkänt (och som ser fräckt ut).
Många danskar och tyskar satsar på sommarsulor. Andra på näst intill blankslitet.
Några har packat seriöst, andra igen bara slängt in prylarna som ska med.
Det är bäddat för en hård kamp på vägen norr ut. Med vassa armbågar och irritation. Och allvarliga riskmoment.
För i motsats till Vasaloppet startar inte eliten först. Här släpps blåbär och vana åkare iväg i en enda röra. Det blir köbildning och farliga omkörningar.
Och en annan skillnad mot Vasaloppet – det kommer att finnas mötande åkare i spåret!
I Vasaloppspåret dör en och annan i hjärtinfarkt. I Julmaraton kommer flera familjer att utplånas. Andra blir skadade för livet.
Men tänk om vi gör ett experiment. Om vi tänker tvärtom.
Om vi tänker så här: Det är inte viktigt att komma först! Jag kör loppet i min egen takt.
Är det någon som vill köra om, så kanske han är bättre förare än jag, han kanske har bättre däck, eller bättre syn i mörkret.
Eller tvärtom – är det någon ”stoppkloss” före mig som inte vill flytta på sig så är det inte värre än att jag väntar lite med omkörningen, tills vägen är rakare och bredare och det inte kommer några möten.
Stressa ner, redan före start. Låt färden ta den tid som behövs. Så kommer alla fram.
För – det är ju inte Vasaloppet.
Det är faktiskt ingen tävling alls.
Det är bara ovanligt många som är ute samtidigt.
Vi kanske ses därute i trafiken. Jag ska också norrut.