”Inte vårt fel att någon lagt en bomb här”

Pär, 52, och Joakim, 49, är hemlösa efter sprängningen

Uppdaterad 2023-03-27 | Publicerad 2023-03-25

För en vecka sedan blev deras hem söndersprängda.

Nu står de i spillrorna och är rasande över att de inte får någon hjälp.

– Det är svårt nog att sova ändå efter det här. Det blir inte bättre av att man måste vara arg hela tiden, säger Pär, 52.

Vid halvtvåtiden på natten till den 16 mars detonerade sprängladdningen i radhusområdet i Hässelby i norra Stockholm.

Smällen var massiv. Huset som var måltavla blev helt urblåst.

Även grannhusen fick svåra skador. Väggar knäcktes, dörrar kastades ut, badrumsporslin exploderade, tak hamnade snett.

Skärvorna från alla krossade fönster krasade under fötterna när de yrvakna och chockade människorna stapplade ut.

Det är ett under att ingen dog.

Radhusområdet i Hässelby en vecka efter sprängningen.

En vecka senare är den mesta bråten bortstädad.

Det sprängda huset gapar som ett dockskåp i radhuslängan. Allt där inne är brutet och förvridet och täckt med grått damm.

Husen runtomkring förefaller vid första anblicken vara ganska oskadade. Det är bara plywoodskivorna framför fönstren som skvallrar om det som hänt.

Men det är värre än det ser ut på ytan. Det var inte bara människornas trygghet som fick sig en rejäl törn den där natten.

Pär och Joakim är hemlösa efter explosionen.

50–60 skadade hus

Elektrikern Pär, 52, och it-chefen Joakim, 49, bor med sina familjer i samma länga som radhuset som sprängdes.

De summerar:

– Vi har 94 hushåll i föreningen. Vi är tolv som tvingats att utrymma, för att husen är för skadade för att det ska gå att bo i dem eller för att de inte bedöms som säkra. Ytterligare fyra, fem kommer att behöva flytta ut snart. Det är sju längor med stora strukturella skador. 50–60 hushåll allt som allt har fått skador i varierande grad.

Minst tolv radhus, i en cirka 50 meters radie från explosionens epicentrum, är utrymda och obeboeliga.

Pär och Joakim var inte hemma när det smällde. Men deras familjer låg och sov i radhusen, bara några meter från sprängladdningen.

Den första överväldigande känslan var en stor lättnad över att de nära och kära klarat sig, och att ingen annan heller behövde sätta livet till.

I den här sängen hemma i radhuset låg Pärs dotter och sov när grannhuset sprängdes. 17-åringen klarade sig utan fysiska skador, ”bara en liten prick på näsan och på händerna”.

Men lättnaden förbyttes i frustration och ilska.

De blev snabbt varse att byråkratin tuggar på i sin vanliga obönhörliga långsamhet fast hela tillvaron bokstavligt talat flugit i luften.

Även den som fått sitt hem sprängt måste sitta i telefonkö till försäkringsbolaget.

Och stödet från myndigheterna upplever de som obefintligt.

– Vi har fått lösa allt själva. Precis allt.

”Ingen har hört av sig”

– Kommunen pratar om sin krisgrupp. De öppnade upp en fritidsgård dagen efter. Det är en bra och viktig verksamhet för barn och unga som bor någon kilometer bort och är oroliga. Men för oss här i epicentrum, vi som fått våra hem bombade, vi som är hemlösa och chockade och behöver hjälp med det mest basala, för oss har det ingen bärighet över huvud taget, säger Joakim.

– Ingen har kontaktat oss från vården, kommunen, staten eller polisen. Ingen har hört av sig eller brytt sig. Allt vi behövt i form av krisstöd har vi fått ordna själva.

Högar med tillhörigheter utanför den sprängda radhuslängan.

Nu bor Pär på hotell med sin fru och dotter. Joakim och hans dotter bor hos vänner till familjen.

De har fått gå in i sina hus och hämta lite saker. På grund av rasrisken är det inte säkert att vistas där inne.

Dagarna går åt till att försöka styra upp allting.

– Man måste vara halvt otrevlig och väldigt bestämd för att få något att hända. Jag tror att jag har ringt 30 gånger till försäkringsbolaget i dag. Det här handlar inte om att något försäkringsbolag är sämre eller bättre än något annat. Det är så här det fungerar, säger Pär.

– Det är många äldre som bor här. Jag och Pär är medelålders och orkar bråka. Ska man behöva bråka när något sådant här händer? Jag tycker inte det, säger Joakim.

De efterlyser en beredskap för den här typen av händelser.

– Det är inte vårt fel att någon lagt en bomb här. Då tycker man att de som styr landet kunde gå in och säga att vi ska åtminstone inte behöva förlora på det, inte behöva jobba flera år extra för att betala av det, säger Pär.

Det sprängda radhuset är totalt urblåst. Den knäckta bärande väggen till vänster.

Grannarna i området tyr sig till varandra. Människor kramas, frågar hur det är.

Män med hjälmar och neongula arbetsjackor kapar och röjer bland spillrorna.

”Kommer behöva rivas”

Ett förvridet matsalsmöblemang ligger i en hög med barncyklar och en tilltufsad utegrill.

En stol har fått ryggstödet genomborrat av en vass träflisa, tjock som ett kvastskaft. Man vill inte tänka på hur det hade gått om någon suttit där.

– Det där är hjärtväggen, den bärande väggen, säger Joakim och pekar mot huset där sprängladdningen detonerade.

Väggen är knäckt som ett knäckebröd. Metallstöttor håller taket uppe.

– Man kan föreställa sig hur det står till med grannhusen, säger Pär.

Pär kommer inte att gå med på att hans hus ska lagas och lappas. Han vill att det rivs och byggs upp igen.

Vad som ska hända med husen är oklart. De olika försäkringsbolagens ingenjörer och inspektörer ska kontrollera och diskutera och komma överens.

– Jag tror att åtminstone vår länga, den där sprängningen var, kommer att behöva rivas och byggas upp på nytt. Det enda som är något så när helt hos oss är sovrummen på baksidan. Jag kommer i alla fall inte att gå med på någon lösning där man ska laga och lappa, säger Pär.

En familj längre bort på gatan bor kvar i sitt radhus tillsvidare. Ena sidan av huset sögs ut av explosionen. Nu är det två spännband som håller ihop deras hus. Annars skulle väggen ramla ut.

Spännbanden håller ihop huset.

De säger att de snart måste flytta därifrån.

– De måste göra om hela den här lösa ytterväggen. Yttertaket har flyttat sig, det måste också fixas. Och golven och badrummen. Det är något i nästan varje rum. Vi kommer att behöva tömma allt och flytta till temporärt boende i ett halvår.

– Det här är så mycket större än bara ett sprängt radhus. Folk mår dåligt, även de som inte fått så stora skador på husen. Det är barn som inte vågar gå till skolan, vuxna som inte kan sova. En kvinna där som bor där borta kraschade och bröt ihop i dag och de bor långt borta från explosionen, säger Pär.

En del i ett gangsterkrig

Enligt tidigare uppgifter är sprängningen i Hässelby en del i gängkriget mellan gangstrarna som kallas ”Kurdiska räven” och ”Greken”. Sprängningens måltavla ska har varit en manlig anhörig till en rappare som öppet visat sitt stöd för Kurdiska räven.

En vuxen man, boende i radhuset som sprängdes, fördes till sjukhus efter explosionen.

– Jag har inga uppdateringar om skadeläget men bedömningen initialt var inte livshotande. Vi kunde prata med honom innan han åkte till sjukhus, skriver Stockholmspolisens presstalesperson Carina Skagerlind i ett mejl.

Tre personer satt i slutet av veckan häktade för inblandning i sprängningen.

Två är på sannolika skäl (den högre graden av misstanke) misstänkta för försök till mord och allmänfarlig ödeläggelse. En är på sannolika skäl misstänkt för medhjälp till allmänfarlig ödeläggelse och grovt brott mot lagen om explosiva och brandfarliga varor.

Polisen: Kan inte informera alla

Polisen vill med hänvisning till att det är en pågående förundersökning inte säga någonting om vad det var för typ av sprängladdning som användes i Hässelby.

Med samma motivering vill polisen inte heller svara på om de kände till att det fanns en hotbild mot familjen som var måltavlan för attentatet.

Boende är kritiska till att de inte fått veta något, att de bott där och trott att de var trygga, och sedan händer det här. Vad är polisens kommentar till det?

– I Stockholms län finns cirka 1 500 personer som befinner sig i de nätverkskriminella miljöerna. Vi ser också att det kommer till nya personer, som är för oss tidigare okända, i de kriminella miljöerna. Dessa har tusentals anhöriga och vi arbetar hela tiden med att uppmana de som hotas eller utsätts för brott att anmäla det till polisen så vi kan göra en hot- och riskbedömning. Jag tror de flesta människor kan se det svåra och på flera sätt både komplexa/juridiskt omöjliga i att informera ett mycket stort antal grannar till tusentals anhöriga, skriver Carina Skagerlind.

Följ ämnen i artikeln