Här ska a-laget få en egen park

Kerstin Nilsson

NORRKÖPING. Så hamnade jag där till sist.

På parkbänken.

I Norrköping.

Nu ska det sägas på en gång att det bara är ett rent tillfälligt och högst yrkesmässigt besök.

Och parkbänken jag sitter på är inte vilken parkbänk som helst. Just den här bänken står i en liten grästriangel i utkanten av centrala Norrköping.

Och den här lilla gräsplätten, med den glittrande Strömmen på andra sidan gatan och med Svenska kyrkan och moderata samlingspartiet som närmaste och enda grannar, ska bli ett slags reservat för stadens missbrukare.

Ingen frizon, men en egen plats, under övervakning, där de inte stör – eller störs.

Här får de sitta

Här ska a-lagarna och andra personer med sociala och psykiska problem kunna få sitta, i lugn och ro, med polisens och socialens välsignelse.

– Vi kan inte bara köra bort dem från parkerna i city, vi måste se till helheten, säger Bertil Senestad, enhetschef för samordningen på socialkontoret.

Om två veckor ska ett skärmtak som skyddar mot regnet och en toalett finnas på plats.

– Då slipper vi sitta och skita i busken, säger Anders, 44.

Han sitter redan här. Sedan flera år.

Han lever på socialbidrag och i förrgår och i går satt han här på parkbänken hela dagen.

Han har ett jobb

I dag har han sällskap av sin bror Gunnar, 45, uteliggare sedan flera år, kompisen Ralf, 46, glad över att han trots allt har fast jobb, och en 55-årig kvinna, med en röst nästan ohörbar av Kol.

Det är dem det handlar om.

Beslutet är bra, tycker de.

– Då kan man gå till Bolaget och sedan sätta sig här och ha det bra med sina vänner, säger Anders.

– Det blir en fristad där vi kan ha det lugnt och skönt.

Flera frivilligorganisationer hjälper till.

– ”Hela människan” kommer tre gånger om dagen med en vagn med kaffe och mackor, juice och bullar, säger Anders.

”Vi hjälper varandra”

Polisen har redan den lilla gräsplätten under uppsikt – om någon inte kan ta hand om sig själv eller om det är bråk ingriper de.

– Vi försöker hjälpa varandra också. Det gör vi alltid, säger Ralf.

Före halv sju på kvällen måste han vara tillbaks på härbärget Hamnbrohemmet – annars blir det ingen kvällsmat.

När vi passerar gräsplätten några timmar senare är bänken tom.

Bara en tom flaska Zaranoff, med en skvätt vodka kvar i botten, ligger kvar.

I morgon är en ny dag.

Då är de här igen.

Det är inte jag.