Många tveksamma fredspristagare

Wolfgang Hansson

Wolfgang Hansson sätter plus på hur väl de 20 senaste fredspristagarna stämmer med Nobels testamente

Många av de senaste årens fredspristagare borde aldrig ha fått priset.

Åtminstone inte om man någorlunda strikt ska följa formuleringarna i Nobels testamenet.

Wolfgang Hansson sätter på hur väl de senaste 20 årens Nobelpristagare motsvarar kraven i Nobels testamente:

2011

++ Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkol Karman.

Bara Karman får priset för något hon gjort under det föregående året. Övrigas gärningar ligger längre tillbaka. Redan där är de egentigen diskvalificerade.

2010

+ Liu Xiaobo, kinesisk människorättskämpe.

Kampen för mänskliga rättigheter nämns ingenstans i testamentet som ett kriterium för att ge priset.

2009

+++ Barack Obama, USA:s president.

Motiveringen att han gjort extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan världens folk stämmer hyfsat väl med testamentet. Betyget dras ned av att han delvis fick priset för ännu inte utföra gärningar.

2008

++ Martti Ahtisaari, f d president Finland.

I motiveringen hänvisar man till Nobels formulering "brödraskap mellan nationer". Men det framgår också att priset delas ut för lång och trogen tjänst, inte bara för fredsavtalet i Aceh. Rakt emot Nobels önskan.

2007

+++ Al Gore och FN:s Internationella klimatpanel.

Här kan formuleringen om "gjort mest för mänskligheten" vara applicerbar. Även om pristagarna snarare pekat på problemet mer än att göra något åt det.

2006

+ Muhammed  Yunus och Grameen Bank, Bangladesh

Hans mikrolån för de fattiga är en lysande idé men det känns svårt att se vad i Nobels testamente som fredskommittén gått på. Går definitivt att sätta frågetecken.

2005

++++ FN:s Internationella Atomenergiorgan, IAEA och dess chef Muhammed el-Baradei.

Fredskommittén hänvisar direkt till Nobels formulering om att "avskaffa eller minska stående arméer" av vilka kärnvapen onekligen kan sägas vara en del. Ett större direkt hot mot mänskligheten är svårt att tänka sig. Ett klart godkänt val både 1885 och 2005.

2004

+ Wangari Maathai, miljöaktivist från Kenya.

Ännu ett tveksamt val om man går strikt efter Nobels vilja. Att plantera träd i Afrika är lovvärt men frågan är om det kvalificerar till fredspriset.

2003

+ Shirin Ebadi, människorättskämpe från Iran.

En värdig pristagare ur en rad aspekter men knappast enligt Nobels testamente. Ingen förbrödring mellan nationer, inget avskaffande av stående arméer.

2002

++++ Jimmy Carter, president USA som fixade fred mellan Israel och Egypten

Ett klockrent val enligt formuleringen "brödraskap mellan folken". Men han fick priset mer än 20 år efter att Camp David-avtalet skrivits på 1978 trots att gärningen ska ha utförts föregående år.

2001

+++++ FN och dess chef Kofi Annan

Det är svårt att hitta någon som bättre förkroppsligar förbrödring mellan nationer. Frågan är väl snarast om inte FN borde kunna göra mer. Ett tämligen okontroversiellt val oavsett vilket år man fått priset.

2000

++++ Kim Dae Jung, Sydkoreansk president som öppnade sin nation mot Nordkorea

En värdig pristagare för sina försök till förbrödring mellan folken i nationen som delades i ett inbördeskrig 1953. En förbrödring som dessutom minskade spänningarna i världen. Men en del av motiveringen handlar om insatser som pristagaren gjorde långt tidigare.

1999

+++ Läkare utan gränser

En berömvärd insats för den utsatta delen av mänskligheten. Men inget i motiveringen hänvisar till några särskilda insatser just under året. Ett typsikt "tack för lång och trogen tjänst"-pris.

1998

+++++ John Hume och David Trimble, för fredsavtalet på Nordirland

Ett pris utan egentliga invändningar. Ett klassiskt fredsavtal för att få slut på en väpnad konflikt där båda sidor tar modiga steg för att göra det möjligt. Helt i Nobels "förbrödrande" anda.

1997

++++ Internationella kampanjen mot landminor och dess koordinator Jody Williams

Ett pris helt i Nobels anda. Minor är de stående arméernas osynliga ställföreträdare som ofta skapar lika stort lidande. Att globalt förbjuda och plocka bort dem är avgörande för civilbefolkningens säkerhet i hela världen. Enda minuset är att insatsen inte är begränsad till året innan.

1996

+++ Carlos Filipe Ximenes Belo och José Ramos-Horta för fredsavtal på Östtimor

Ett pris utan större invändningar även om folkomröstningen som ledde fram till demokratiska val och självständighet hölls först 1999.

1995

++++ Jospeh Rotblat och Pugwash-rörelsen mot atomvapen

Pugwash är förmodligen det närmaste man kan komma Nobelerans fredskongresser. Inte mycket att invända där. Däremot var det inget särskilt Pugwashrörelsen uppnådde just det året.

1994

++++ Yassir Arafat, Shimon Peres och Yitzak Rabin för fredsavtal mellan PLO och Israel.

Klassiskt fredsavtal där båda sidor gjorde stora uppoffringar för att nå fred och "förbrödring" i ett område som betyder mycket för världsfreden. Nobel bör ha känt sig nöjd.

1993

+++ Nelson Mandela och F W de Clerk för sin roll i att avskaffa apartheid i Sydafrika.

Om inte en förbrödring mellan nationer så åtminstone mellan svarta och vita. Istället för inbördeskrig blev det en fredlig övergång till svart majoritetsstyre i en konflikt som engagerade en hel värld. Nobel hade nog varit nöjd.