Klockan tickar om de riktiga mördarna ska kunna dömas
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-15
Att den självutnämnde seriemördaren Thomas Quick ljuger är alla överens om. Frågan är bara när han ljuger: när han erkänner 30–40 mord (siffran har aldrig varit definitiv) eller när han nu i Sveriges Television tar tillbaks alla sina erkännanden.
Eftersom jag tillhör den lilla minoritet som i åratal har hävdat att Quick ljög när han erkände, har jag och likasinnade faktiskt en viss svårighet att hävda att nu minsann talar han dagsens sanning. Även om hans nya version är mer trovärdig.
Än mer besvärligt är förstås läget för alla dem som hjälptes åt att få Thomas Quick fälld. Exempelvis de psykologer som talade om en ”terapeutisk triumf” när Quick ”erinrade sig” detaljerna kring ett mord i barndomen som han nu förklarar med studier på Kungliga bibliotekets pressarkiv. Exempelvis den åklagare som vid ett flertal tillfällen, enligt gårdagens teveprogram av Hannes Råstam, har sorterat bort bevismaterial som talat för Thomas Quicks oskuld. Exempelvis den domare som i gårdagens ”Agenda” i SVT förklarade att han var ”helt säker” på sin fällande dom (allt annat vore nämligen grovt tjänstefel). Exempelvis den polis som tycks ha drillat Thomas Quick telefonledes med olika detaljer som sedan kan föredras i ett formellt förhör. Exempelvis många fler.
Det är inte bara så att ett flertal tjänstemän inom rättsväsendet och psykoterapin inom fångvårdens ram riskerar heder och ära. Hela rättsväsendets
heder och ära står på spel, av den enkla anledningen att om Thomas Quick nu talar sanning så har vi att göra med en av de största rättsskandalerna i modern tid.
Ett sammansvetsat gäng av poliser, åklagare och psykologer och till och med en advokat åstadkom med gemensamma ansträngningar ett justitiemord. Och det kostade samhället inte bara 50 miljoner för bland annat förhör av 10 000 människor (det kan vi stå ut med även om det är förargligt) utan också ett antal mördare på fri fot, de verkliga gärningsmännen.
De justitieråd i Högsta domstolen som snart, det utgår jag från, kommer att få ta ställning till en resningsansökan från Thomas Quick får glödande kol i knät. De kommer att misstros om de nekar Quick resning. Om de beviljar Quick resning så sprider de misstro mot sin egen kår och mot domstolsväsendet.
Så hur kommer det då att gå med den saken? Det kan man inte säga med utgångspunkt från gårdagens teveprogram i SVT. Där riktades visserligen förödande kritik mot det polisiära utredningsarbetet, det mesta men inte allt känt sedan tidigare.
Men enbart den omständigheten, som juristerna säger, att Thomas Quick nu tar tillbaks sina erkännanden räcker inte för att Högsta domstolen skall bevilja resning, alltså nya rättegångar. För det krävs nya fakta som inte har varit föremål för prövning inför de domstolar som dömde Thomas Quick. Och det måste vara sådana nya fakta att om de varit kända så är det sannolikt att domstolarna hade dömt på ett annat sätt. Det är hårda krav.
Men detta vet naturligtvis redaktionen på ”Dokument inifrån” i SVT. Därför är upplägget klassiskt enkelt, först påståendena, sedan de mer juridiska vägande fakta nästa vecka.
När det gällde ett preskriberat mord, äldre än 25 år, som Thomas Quick tagit på sig för att övertyga sin ivriga krets av förhörare och terapeuter, så fanns ett strålande exempel. Han finns på ett konfirmationsfoto samma dag som han påstod sig begå mord 75 mil från platsen. Sådana fakta behövs, då kan domarna rivas upp, Thomas Quick kan få ut det största skadeståndet för oskyldigt dömd någonsin och polisen kan återuppta jakten på de verkliga mördarna. En av dem, som lämnade ett par glasögon på mordplatsen, skulle sannolikt ha varit dömd om inte Quick trängt sig före i kön. Men hans brott preskriberas snart. Polisen får inte ägna sig åt honom innan Thomas Quick frikänts. Klockan tickar.
Så vi får ge oss till tåls ytterligare en vecka innan SVT spelar ut sina äss. Om de har några, vilket jag tror.
En detalj kan vara värd att påminna om dessförinnan. Vid den tid då Thomas Quick dömdes, fastän oskyldig, var det på modet i rättsväsendet att anlita en särskild ny typ av expertis bland psykologerna. Experter på förträngda minnen. Det var sådana personer, som i dag är helt ute och betraktade som skojare, som inledde Thomas Quicks marsch mot berömmelse. De hjälpte honom att ”gradvis” minnas.
De hjälpte många andra vid samma tid, nämligen flickor med ”förträngda minnen” som fick hjälp att sätta fast fäder och manliga släktingar för sexuella övergrepp. Deras härjningar ledde till ett tiotal justitiemord, om man bara räknar de dömda män som senare fått resning och frikänts. I Norge är siffran över 25. Alltför många hade ett varmt egenintresse av att få Thomas Quicks fantasier och ”förträngda minnen” att framstå som
vetenskap.
I efterhand blir skuldbördan inte lätt att fördela.